Att blogga...
Alla bloggar, så jag bara måste, vi bara måste. För vi bloggar ju tillsammans min familj och jag. Tuven som är bara 7 månader och Tuvens pappa, Rasmus som inte alls tycker att det här med en blogg är en bra ide, även om det är lite okej om det handlar om att man ska uppdatera sina närmaste om hur livet är på andra sidan jorden och göra det på ett sätt så man slipper skriva 1000 mail. För visst är det 1000-tals som undrar om oss därhemma!?
Igår fick jag mig en liten knäpp (ja, eller förrgår eller när helst det var). Satt på internet och tittade lite på saker som svenskar tycker att man ska göra i Japan. Hittills tycker jag att det verkar som om alla andra som är här gör så mycket saker hela tiden, men att vi mest sitter hemma och fortfarande pustar ut efter resan hit, fortfarande foersöker bygga ihop ett fungerande hem med en enda stol, en madrass utan sänggavel och en bordsskiva vi hittat och med egenhändigt ditlimmade ben som ramlar av om man kommer åt bordet på fel sätt. Hursomhelt, när jag satt där förstod jag plöttsligt att här sitter jag och upplever en massa människors dröm. Jag har inte ens bett om det och plöttsligt befinner jag mig i en lägenhet (som dessutom hade haft en fantastisk havsutsikt om det inte vore för alla andra hus) i Japan och vilket håll jag än vänder mig åt så är det Japan. Och här får jag frodas i ett helt år. Trevligt men också lite stressande, hur ska vi hinna leva ut alla dessa drömmar? Livet är märkligt.
