Tuven, Tuvens pappa och jag

    Men snart är det slut på det här Japanlivet iallafall. Redan på torsdag åker vi till Tokyo och bor där två nätter innan det är dags att dra hem till Sverige igen. Underbart! Vi håller på att försöka ställa om Tuven lite så hon passar bättre in på Svensk tid, så numera brukar hon väl vara uppe till 10 på kvällarna iallafall.

    Idag ska hon och jag åka hem till Sera-sans hus och äta lunch sedan ska vi åka bil med henne till en stor leksaksaffär och handla upp lite nya, smarta leksaker till flygresan.

    Det går dock inget vidare för mig att ge bort våra saker. Känner mig lite handfallen liksom. Jga har frågat en av mina bekanta som nog gjort ett ganska gediget arbete och ringt runt till Rasmus universitet t.o.m. Hon hade nämligen haft en tidigare utbytesstudent som vännina vilken hade haft samma problem som oss. Hon tyckte det var helt galet att varje ny utbytesstudent måste skaffa nytt och sedan slänga det igen fast det kommer flera som vill ha. Och det är det ju självklart. Till henne hade de sagt att de skulle hjälpa oss vad jag förstod, men från skolan har vi inte hört något. Sera-san sa att hon kanske skulle vilja ha Tuvens säng när jag frågade, men vi får se. Lite känns det som om det vore enklast om vi bara betalar för att slänga allt och på så vis få det ur vägen bara. Men det är ju trist så mycket det kommer att kosta.

    Nu har Rasmus gått till skolan för ett litet överenskommet grupparbete och jag och Tuva ska gå ut och leka lite. Ikväll ska vi på välkomen-fest för alla nya i Rasmus Nippon Kenpo-klubb, även om det mest blir en avslutning för honom.

   Den 7:e beställde jag 8 skivor, alla skivor hade 1-3 arbetsdagar i leveranstid, vilket var bra eftersom det var lite bråttom. Jag fick en orderbekräftelse på mailen och allt såg bra ut. Igår, den 17:e hade beställningen ännu inte kommit (8 förflutna arbetsdagar sedan beställningen), så jag gick in på mitt orderbekräftelsemail och tryckte på länken som skulle visa min orderstatus. För att se det var jag tvungen att logga in, det gick hur bra som helst, men orderstatusen fanns ingen stanns. Därför skrev jag ett mail till dem (de har ingen telefonservice för kunder). Jag har inte kvar det, men jag skrev exakt hur det låg till, att jag bor i Japan och hade angett min mammas personuppgifter för att jag ville ha hem beställningen till henne, att det gått åtta arbetsdagar och tiden började rinna ut för att jag skulle kunna få användning av de jag beställt.

    Då fick jag detta mail av dem:

"Hej,

Tack för att du kontaktade oss.

Din order har blivit annullerad och kontot blockerat på grund av att namn och personnummer inte stämmer överens.

Blockeringen kommer inte tas bort, utan vi ber dig registrera dig med ditt eget personnummer om du önskar göra fler beställningar hos oss.

Din mailadress har tagits bort från det blockerade kontot så att du kan använda den när du registrerar ditt eget konto hos oss.

Om du vill ange en annan adress, vänligen låt ditt namn stå kvar och fyll i din mammas namn i C/oadressfältet, så blir det rätt.

Ha en trevlig dag"

     Jag skrev ner även detta i ett mail, ett mail som var ganska artigt som beskrev att jag förstod att jag gjort fel, men att jag tyckte att dte var dåligt att de inte meddelat mig om att min beställning inte gick att genomföra och att de formulerade sig som om jag ljugit i mitt tidigare mail och undrade om det var så det fungerade med ordrar som inte kom fram. Att de dessutom inte blockerade mitt inlogg förän jag skrev mailet är ju också lite konstigt.

     Jag väntade mig en ursäkt eftersom jag tycker att även de gjort lite fel. Detta får jag dock till svar:

"Hej Alexandra

    Kanske överreagerar jag för att jag blir både besviken på mig själv som är så klantig och för att min fina ide inte kommer att fungera? Jag vet inte. Känner mig iallafall inte särskillt sugen på att återupprätta mitt konto hos dem i dagsläget iallafall.

    Mamma och jag har iallfall kommit på en annan lösning som hon ska fixa åt mig. Tack för det!

    Nu var vi iallafall där för andra gången igår och badade. Den här gången lyckades dock Kou-chan bli trött lagom i tid för badet och gick och la sig istället, men Tuven badade iallafall.

Precis innan nedstigning.

Väl i plurret.

Lite plaskande.

   Den här gången hade de ju varit på resande fot så nu fick vi också presenter, inget jag räknat med, så lite löjlig kände jag mig med bara en liten sockerkaka i bagaget. Vi fick en varsin, typ duk, alla tre. Sen fick vi nått japanskt godis vi inte smakat än, men det var iallafall en fin förpackning och sedan fick Tuven en lite klänning också. Helt galet snällt!

     Nu ska jag värma lite mat till Lillis och sen kommer Rasmus snart hem och då blir det väl någon tur ut.

Min äckliga hands insida.

Min äckliga hands baksida.

    Idag har vi varit på sushi-lunch hos mina nya vänner. Denna gång fick även gubbarna vara med, så tillsammans blev vi åtta vuxna och åtta barn (Ängstuva var yngst med sina 14 månader och hon som var äldst är 6 år). Det blev lite stimmigt kan man säga, men samtidigt mycket trevligt.

Ängstuva var superfin idag i klänningen hon fick utav fam Lundholm d.ä i ettårspresent.

Bakifrån så man får se de fadersärvda lockarna hon lagt sig till med där bak.

    (Egentligen hade jag tänkt skriva lite mer just nu, men eftersom Rasmus precis bestämde sig för attd et fick räcka med plugg för ikväll, väljer jag att kolla ite på TV med honom istället, innan det är dags för sängen.)

    För någon dag sedan började vi faktiskt med att flyttstäda lite. Framförallt slängde vi massa saker vi ansåg vara skräp och som fanns innuti vårat balkongförråd redan när vi kom hit. På så sätt kan vi ju fylla det med våra egna grejer som vi inte vill, eller som är för jobbiga eller dyra att slänga. Vi lyckades också fylla upp ett par säckar med kartongrester efter alla kartonger som vi (eller kanske jag) sparat på sedan vi kom hit.  

     För övrigt försöker jag ägna mig åt lite detektivarbete, i vilket jag forskar i möjligheten att göra sig av med t.ex. tvättmaskin och kyl/frys, eftersom de troligen kommer vara riktigt dyra att göra sig av med och dessutom helt onödiga att slänga eftersom de ju faktiskt fungerar. Borde det inte finnas någon som vill ha dem gratis mot upphämtning? 

    Mindre men praktiska saker att ha, så som bestick, riskokare täcken och kuddar, extrasängen från IKEA och dyl. kan vi ställa i ett förråd på port island (där vi som utbytesstudenter egentligen ska bo) så att nästa generation linköpingsstudenter kan få dem. Men hur mycket vi ska ta dit och hur mycket vi ska slänga istället är ju också en avvägning, då det ju faktiskt är ganska drygt att åka dit redan som det är och då utan en massa stora tunga kassar att bära på.

     Rasmus har också köpt en kofot för motsvarande ca 10 SEK som han planerar att slå sönder det mesta vi har med. Jag känner mig ju mera tveksam till att slå söner massa saker än han gör. Han struntar fullständigt i hur mycket jobb det blir eller hur obekvämt leverne vi kommer att få (som att sova utan säng ett par nätter t.ex.) eller vad det är för prylar vi faktiskt slänger i soporna, som faktiskt kanske inte riktigt hör hemma i hushållsavfall. Han bryr sig nog inte heller märkvärdigt om grejerna vi slänger egentligen kan hamna i bättre händer om man gör lite sådant jobb istället. Men planen blir helt enkelt att jag får jobba hur mycket jag vill på att fixa iväg grejorna till ett speciellt datum och efter det får han ha söner allt jag inte hittat en lösning till.

    Haha, ja, det blir iallfall närmare och närmare hemfärd.

     Hursomhelst är onsdagar iallafall jobbiga dagar. Jag tycker inte lektionerna är särskillt roliga egentligen, har inte så höga ambitioner så här på slutet iallafall. Dessutom har jag vissa orosmoment att ta i tu med under dagen. Första saken är att hinna i tid till mötet med Rasmus. Ängstuva sover ju tills precis innan vi ska gå och ibland får jag t.o.m. lov att väcka henne. Sen ska allt kommas ihåg att packas. Byta-blöjor-saker, flaska med vatten, banan, sked, haklapp, leksaker, våran mat, våran dryck, kex, japanskaboken, skrivbok, penna o.s.v. Sedan ska vi klä oss och göra oss iordning och sen ska jag ner för alla trappor med allt samtidigt. Barn, väskor och vagn. Oftast springer jag ner för berget och jämt är vi ändå sena. Sen oroar jag mig för att Rasmus inte ska dyka upp, det kan ju hända att det är något med hans lektioner som drar över eller att vi kanske missuppfattat varandra. Sen oroar jag mig för att lämna Ängstuva hos tanterna som ska vakta henne. Jag tror det brukar ha gått bra för det mesta, men det gör så ont att lämna henne om hon är ledsen. Sen oroar jag mig hela lektionen igenom ifall hon kanske är ledsen. När jag äntligen får gå och hämta henne så börjar jag oroa mig för att jag inte ska träffa på Rasmus igen. Han har nämligen dubbellektion på slutet och rasten som är däremellan kommer lite olika tider. Egentligen vore det ju inte så farligt om jag inte träffar honom, men eftersom vagnen är sjukt svår att vika ihop vill jag ändå ha hjälp av honom för att komma på bussen. Att inte åka buss hem med en trött Ängstuva och istället gå upp för ett berg känns inte särskillt lockande, varken om det är stekhett eller bara ösregn. Att åka buss utan att ha fällt ihop vagnen är jobbigt och oroligt det också, för jag vet inte om jag kommer att vara sjukt mycket ivägen för folk då, eller om jag ens kommer att komma av. Sen finns ju alltid riksen att hon skriker på bussen och att jag tappar mina pengar. Man betalar ju när man går av, så dte blir ju en smula pinsamt om man åkt hela resan och sedan inte kan betala för sig.

    Det är iallafall väldigt skönt när man är hemma igen sedan.

    Rasmus går i skolan idag, fast det är lördag. Tydligen är det så att de lärare som vill ta igen den tiden som försvann under den veckan då svininfluensan härjade och universitetet var stängt, får göra det på lördagar. För fyra veckor sedan var det måndagsschemat som skulle följas på lördagen, sedan tisdagens schema lördagen därpå o.s.v. Rasmus visste inget om detta förän förra lördagen, då det var onsdagsschemats tur att få sig en extra omgång. Men kanske är det så att de lektioner han har på måndagar och tisdagar (de är bara tre samanlagt) inte ansågs behöva en extra dag. Han behövde nämligen bara gå på två av tre lektioner från onsdagen och en av två lektioner från torsdagen.

   Nu har han precis kommit hem dock, så nu ska vi göra lite lunch medan Ängsan sover.

    Man skulle kanske kunna tänka sig att man som förälder känner störst lycka av att känna att ens barn är beroende av sin förälder, att barnet vill krama, pussa och vara nära. Det är verkligen en helt fantastisk känsla, det måsta jag säga. Men det finns också något obeskrivligt vackert i att se sitt barn sitta alldeles för sig själv och pyssla med någonting, helt inne i sin egen värld, i full färd med att utforska och upptäcka. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser Ängstuva göra något sådant. Man kan liksom se vad som är hon, den där egna lilla individen som man själv har varit med och skapat. Ett eget litet liv, med egen vilja, egen fantasi och egna tankar. Så fint.♥

    Tuviluvens sovrutiner fungerar fortfarande ganska bra. Vi går en promenad (ofta iallafall), badar (nästan jämt), byter kläder och blöja, borstar tänderna, tittar lite på Emil, lagar välling, väljer gosdjur, pussar gonatt och lägger henne, sjunger en sång medan hon dricker sin välling och sedan väntar vi tills hon sover. Tidigare gjorde vi vällingen innan Emil och så fick hon dricka medans hon tittade. Det fungerade bra ett tag, men sedan började hon tycka allt för mycket om Emil och började bli riktigt ledsen varje gång vi stängde av och ville inte välja gosdjur och hann aldrig riktigt komma i balans innan vi la ner henne. Eftersom det här gjorde det svårare för henne att koppla av och dessutom gjorde att hon fick en negativ intällning till läggdags, kände vi att det behövdes en förändring. Hon behövde något att se fram emot efter att hennes älskade Emilfilm stängts av. Därför bestämde vi att vällingen skulle fås i sängen efter Emil och viktigast av allt, att hon skulle vara med och göra den. En av oss föräldrar håller numera i henne, medan den andre mäter upp vatten och räknar upp skedar med vällingpulvret och häller i. Sedan vispar den vällingansvarande föräldern tills allt är ordentligt vispat och därefter får hon uppgiften att vispa lite och sedan lägga vispen i diskhon. Därefter står vi allesammans och tittar på medan den värms upp och sedan häller vi i det i hennes lilla mugg och så får hon ta den innan vi går till gosdjuren och väljer ut en. Det är också Tuven som får trycka på knappen som pausar filmen när det är dags. Det här visade sig bli en större succe än vi anat. Nog trodde jag att det skulle bli mycket bättre eftersom hon älskar att hjälpa till och få beröm. Men att hon skulle resa sig och med raska kliv trampa in i köket före oss när jag berättar för henne att det nog snart börjar bli dags att stänga av och göra välling, det trodde vi ändå inte. Men rysligt kul är det!

     Det är så häftigt att hon är så stor att det spelar roll för henne hur man gör saker och att det spelar roll vem som gör saker. Ett annat exempel på saker som fungerat bättre efter att hon fått större delaktighet i själva händelseförloppet är tanborstningen. Rasmus brukar vara den föräldern som ansvarar för tandborstningen vid läggdags. För honom brukade det nog fungera bra som det var förut, men jag tyckte att hon krånglade en hel del varje gång som jag skulle borsta på henne. Hon ville alltid rycka tandborsten ur händerna på mig och därför blev det hela ganska svårt. Då införde jag regeln att "först mamma och sedan Ängstuva" (ifall hon sitter ner, för om hon reser sig upp och går omkring med den får hon inte ha den själv). Det fungerade också superbra, tills jag tyckte att det var dags att vara klar med tanborstningen, för då blev det genast bråk igen. Självklart ville hon borsta så länge som möjligt när hon äntligen fick hålla i den själv och självklart blev hon arg när jag försökte ta tillbaka den där roliga saken som jag nyss hade gett henne. Då fick vi lov att utveckla lite till så nu är det hon som tar tanborsten till handfatet, håller den under det rinnande vattnet och sedan sätter den i det lilla tanborsthålet som är hennes i vårat badrumsskåp (helt otroligt hur duktig hon är på att pricka det där lilla hålet med den där lilla tandborsten föresten, trodde jag aldrig att hon skulle klara själv så här tidigt). Så nu är tanborstningen riktigt trevlig för både oss och henne. Rasmus har dessutom underlättat det hela ännu ett steg med att lära henne säga "ahhh" och på så vis få henne att gapa stolt och lyckligt varje gång vi ska borsta på henne.

     Jag tror bestämt att vi undvikit många trotsigheter tack vare insikten att det går att vända på det hela med att göra henne delaktig. Ofta har man nog tänkt att hon inte kan göra så mycket, men att man iallafall kan lådsas att hon hjälper till, men lika ofta har man nog blivit förvånad över hur mycket hon faktiskt kan.

Våran stora, lilla, älskade tjej som leker med sina burkar alldeles själv och alldeles tillfreds.

Tittar upp en liten stund på mamma innan hon fortsätter med leken.

     Hon har verkligen börjat älska de där burkarna och kan sitta för sig själv och pyssla jättelänge, det känns verkligen underbart roligt att hon kan roa sig själv på det sättet.

     För någon dag sedan var jag och Ängstuva hemma hos en japansk kvinna och hennes 3 barn. Den yngsta av hennes barn är bara tre månader äldre än Ängstuva, så hon tyckte det vore roligt om de kunde få leka tillsammans. Hon hade dessutom bjudit över två av sina vänner som hade två barn var med sig. Så vi blev 4 vuxna och 8 barn i en liten japansk lägenhet. Det vart nästan lite galet vilt emellanåt. Ängstuva imponerade stort och klampade in som om hon kände alla som sin familj och började rota bland leksakerna, kolla in rummen och ta för sig av allt som fanns tillhands (en gång kom hon även promenerande med sopkorgen som hon hunnit lägga lite leksaker i).

   De visade sig iallafall att de tre japanska vänninorna läste engelska en halvtimme i veckan och somliga av dem var dessutom riktigt skapliga i språket. De pratade hemskt gärna engelska också, medan jag blandade lite japanska med engelska och det gick superbra. De frågade mig tusen frågor och det kändes verkligen som om de tyckte att det var kul att jag var där, att jag var lite som en hedersgäst. Sedan fick jag allas telefonnummer och mailadresser.

    Efter det har vi hunnit maila lite granna. Mako-san, som är den kvinna som först tog kontakt med mig, (egentligen redan i december tror jag, det har bara inte blivit något förän nu) har redan hunnit maila ett mail där det står att hon älskar mig, men att vi bara har en månad att föda våran relation innan det är dags för oss att skiljas åt men att detta förhållande måste hållas hemligt från min man, HAHA!

Ängelstuva, som hon kallar den.
    Tack för den, den tycker vi om!!!

     Jag har inte orkat blogga så mycket på senaste, kanske för att jag snart ska vara hemma? Men sedan har det gått och blivit något konstigt också. Jag kan nämligen inte lägga in bilder på bloggen i den här webbläsaren som jag använder (google chrome) fast jag kunde det förut. Jag kan inte heller byta till att använda internet explorer heller för loggar jag in på bloggen med den kan jag inte skriva å, ä eller ö. Därför måste jag skriva allt först här, sedan logga in på bloggen på explorer och lägga in bilderna. Ser jag då att jag missat att skriva någon liten grej kan jag inte fixa det där ifall det innehåller de där bokstäverna, för det går inte ens att kopiera dem. Så lite trött händer det att jag blir.

     Vi hade middag för Sera-san och hennes familj samt Rasmus klassis Jocke (eller Erik som han kallar sig här) för någon kväll sedan. Det var hemskt trevligt. Ängstuva visade sig från sin bästa sida nästan hela kvällen och blev jätteglad när Sera-san och Kou-chan kom. Hon pussade och kramade och klappade dem båda. Kul att se att hon visade att hon kände igen dem och att hon tycker om dem.

    Vi lagade ganska mycket mat och tack till min ganska nya ugn fick vi ihop en hel del sådana saker med. Vi gjorde dessutom egen cream fraice, som för övrigt inte var särskillt fräscht. Blanda en del yoghurt med tre delar fet grädde och låt stå, gärna lite varmare än normal rumstemperatur, i minst 12 timmar. Men det blev bra. Rasmus gjorde bl.a. en sjukt god toast skagen baserat på denna cream.

   Det som vi gjorde som egentligen var midsommaraktigt var dels att jag var ute och försökte plocka ihop blommor till en krans åt Ängstuva och en bukett till middagsbordet (det blev nästan bara blad för det finns väldigt lite blommor i detta betongområde, i skogen som ligger intill ser man däremot massor av fina blommor, men ska man dit måste man över ett staket och ett enormt dike och det... är inte min grej helt enkelt) och sedan gjorde vi en typisk svensk midsommar mat med grillad fläskfile, klyftpotatis, grönsallad och tsatsiki och med kladdkaka och grädde och dessutom lite melon till efterrätt (inte vattenmelon dock, en hel vattenmelon kostar motsvarande ca 200 SEK här och det känns lite mycket).

Vårat midsommarmatbord, kanske inte så vacker dukning, men gott var det.

    Dessutom skypade vi med både Tuvens farmor och farfar, morfar och nästan-mormor, moster Dann, Moster Mi och Farbror Nico. Så lite fick vi vara med på ett sverigehörn.

    Dagen efter det bestämde vi att det skulle vara trevligt med en utflykt, så medan jag diskade upp ifrån dagen innan letade Rasmus fram vad det fanns för allternativ. Vi beslutade oss att besöka ett vattenfall som skulle ligga uppe bland bergen, inte så många tågstationer ifrån oss. Det blev en trevlig utflykt med både lunch och fika i matsäcken och vattenfallet var faktiskt väldigt fint och vattnet var enormt klart. Ganska sugen att bada blev man ju, särskillt eftersom termometern nog var närmare de 30, men man kan väl säga att det inte riktigt var läge för det.

Den lägsta instansen av vattenfallet som man kunde skåda längst med våran promenadstig.

Sedan tog vi lunch.

Ännu lite längre upp.

Så högt upp man kunde komma, eller iallafall så högt upp som vi kom. 

    Sedan var Tuven mycket trött och gnällig, så efter en liten fikapaus gick vi ner igen till ett ställe där vi lämnat vagnen och selen och satte henne i selen så hon fick amma och somna. Väl hemma sov hon fortfarande och fick läggas ner i våran säng.

Utslagen Fialott.

   Ängstuva har lärt sig tre saker (minst) på de senaste två dagarna som jag också tänkte visa. Dels har hon lärt sig att klättra upp på sin gåstol (bl.a, även den vanliga stolen har fallit offer för hennes kvicka små ben och armar, lite läskigt), eller egentligen kanske hon lärde sig just detta ännu lite tidigare än för två dagar sedan, men bilden är iallafall från då.

Se så stor hon blivit och vad fin hon är.

     Hon har också lärt sig att bygga med de där klossarna hon fick i julklapp av oss (som var rekomenderade från två år, HA!). Förut har hon bara varit med och vält våra torn och bankat två klossar mot varandra. Nu lyckades hon lägga iallafall tre på varandra och det dessutom på en madrass, så underlaget var ju inte direkt stabilt.

Duktig.

    Sedan lärde hon sig hitta in i näsan vid matbordet på midsommardagen. Det såg så roligt ut när hon upptäckte det där hålet med sina små fingrar. Hon såg riktigt förvånad ut och vi kunde inte riktigt sluta skratta. Naturligtvis planerar vi inte att fortsätta skratta och uppmana henne till detta i fortsättningen också. Men första gången kan man faktiskt få skratta tycker jag, det är ju en ny upptäckt som alla andra.

Den perfekta bordsdamen.

    Slutligen vill Ängstuva bara hälsa till er som läser och hoppas att ni hade en fin midsommar.

Man måste ju lukta på blomman.

Finis.

Trevlig midsommar.

     

       Trots att tiden, som vanligt, gått mycket snabbt har vi hunnit med mycket. David och Linnea kostade därtill på sig ett dygn i Hiroshima för att få en lite större och vidare upplevelse. De verkade iallafall nöjda när de kom tillbaka därifrån. Tillsammans besökte vi de stora aquariumet i Osaka, ett berömt slott (vad det nu hette) och ett annat berömt tempel som inte ens vi hade varit till förut (minns inte det namnet heller och Rasmus, han som har koll på allt sådant där så jag slipper, är inte hemma just nu). Vi har också varit hembjudna till Sera-san (min, min, min japanska kompis) på lunch och besökt chinatown och naturligtvis också shoppat i både Rokko och Sannomiya. Dessutom har vi hunnit med att besöka alla våra favoritrestauranger i Rokko förstås.

      En dag blev jag och Ängstuva dock bortvalda för andra aktiviteter. De andra åkte till det stora badhuset i Osaka där tatueringar är förbjudna (dvs att jag inte är välkommen. Visst hade man kunnat täcka över med plåster och lekt att det var ett sår, men eftersom jag är en väldigt nervös människa skulle oron över att bli upptäckt pesta ner min lust att bada och dessutom hade Ängstuva hamnat lite i otakt med sin sovning och skulle därför behöva sövas lagom tills vi gjorde entre på badhuset, så vi blev hemma helt enkelt). Efter badet möttes vi dock allesammans nere i Rokko för en restaurangmiddag och efter den hade alla av oss som hade möjlighet, blivit inbjudna till Sera-san och hennes man på lite snacks och sprit för en trevlig pratstund (eller som det stod i mailet, att alla av oss som hade möjlighet att komma var välkommna och det gjorde ingenting om det bara var männen i sällskapet). Alla ville naturligtvis gå, så då blev jag hemma med den där lilla igen.

     För en gångs skull när vi haft gäster glömde vi att ta varandras bilder. Vi som hade dåligt batteri i kameran ett par dagar där i mitten av deras vistelse här har därför inte alla upplevelser representerade, får se om vi kan göra något åt det senare.

    Rasmus har gått i skolan under nästan hela tiden som de har varit här och jag har emellanåt känt mig som en ganska tveksam guide då det ju är Rasmus som sköter allt det där med hur man ska åka och gå o.s.v, i vanliga fall.

Men det verkar ju onekligen som om David och Linnea har förmågan att roa sig själva med det som finns till hands.
     Vi har iallafall allt som allt haft en bra tid med dem som gäster. De har dessutom varit mycket hjälpsamma i husbestyret. Tack för ett trevligt besök!

Nu har 

David

och Linnea kommit hit. Tiden har ju gått snabbt, så de har ju redan varit här i ett par dagar. Jag tyckte det kunde vara lite lagom med en uppdatering om vad vi har syslat med.

Somliga var lite trötta efter resan och vilade lite innan det var dags för middag nere på stan.

Vi började med att prova Yakiniku, där man alltså beställer in rått kött och grillar det själva över en eld i bordet. Just första kvällen var pinnarna lite besvärliga för somliga, men numera har tekniken satt sig lite bättre.

Vi ser ju lagom glada och hämdlystna ut.

   Just nu förbereder hon sig på dagen med en stärkande frukost bestående av potatismos, majspure, pakrika-, gurk- och kycklingbitar stekta i mirin, soya och olja.

Och föresten, jag lyckades baka kanelbullar med ett absolut godkänt resultat igår. Det blev mycket mera lyckat än jag kunnat tro med våran ugn som har olika watt och inga grader att ställa efter. Det enda som saknades var pärlsockret samt att jag fick baka på torrgäst istället för färsk, men det fungerade fint det med.

     För att vara lite positiv också har jag iallafall lagt upp ännu en liten film. Hon är ju så duktig nu att hon lär sig en massa nya saker hela tiden. Märk väl att hon faktiskt gör alla moment och dessutom på någotsenär rätt ställe. Ibland gör hon vissa moment bättre än andra och ibland är det tvärtom. Jag är iallafall glad att jag lyckades filma en omgång där hon gjorde lite av allt iallafall. Världens duktigaste!      http://www.youtube.com/watch?v=09eYExxKQl0