Om barn när man pluggar och om min man
Idag har jag sovit jättelänge. Jag sov till Tuvens första middagslur kl 10.00 och sedan sov vi oss genom den tillsammans och vaknade inte förens 12.15. Helt otroligt. Det är nog inte många småbarnsmammor som får den lyxen. Jag begriper inte de som säger att det är dåligt att skaffa barn när man fortfarande pluggar. Jag tycker det är jättebra. Man har massor av tid hemma och kan bestämma lite själv när man har tid att göra det man måste. Man kan vara hemma en dag utan att det drabbar andra. Sen är det naturligtvis inga enorma summor pengar som flödar in, men två fulla studiebidrag + lån + extra bidrag för barn, ett barnbidrag och förmodligen lite i bostadsbidrag också, det räcker bra (just precis nu, när vi bor i Japan ser det väl inte riktigt ut sådär, men det är så det är i vanliga fall, i Sverige, hemma). Jag tycker verkligen inte att vi lever snålt, det räcker till hyra, mobiler, god mat och ett och annat lyx dessutom. Vi åker tåg ibland och har råd med presenter som är bra och kläder har vi några stycken;) När barn blir lite äldre kanske de önskar sig lite dyrare saker, men då kommer vi också vara klara med våra studier och förhoppningsvis kommer vi också att arbeta. En del kanske tycker att det verkar osäkert, att det ju inte alls är säkert att man får ett jobb. Men jag tror att har man en bra utbildning så ska det nog lösa sig förr eller senare och dessutom, om man redan har ett jobb är ju detta inte heller någon garanti för att man alltid kommer att ha det. Nej, det där med att vänta med barn tills man har allting ordnat för sig är inget jag skriver under på. Däremot ska man naturligtvis inte heller kasta sig in i nått, är man inte redo att skaffa barn innan man har allting ordnat för sig så ska man heller inte göra det. När man känner att man vill och man tycker att man har goda förutsättningar för att skapa ett dugligt liv åt ännu en varelse, då är det dags tycker jag. Skulle jag själv kunna tänka mig att växa upp med dessa förutsättningar? Ja. Fast den här sovlyxen som jag lever med är nog i lyxigaste laget. Kan ni förstå att jag har en man som tycker att det är rätt skönt att gå upp i tid på morgonen? Han blir inte lika slö då säger han. Så han går gärna upp där vid 7-snåret när våran lilla solstråle vaknar. Sen får jag gå upp när han ska till skolan (eller den där Nihon Kenpon, hans kampsportsträning, på Lördagarna). Tidigast går han väl vid 8.20, men det är sällan och mycket ofta får jag istället gå upp efter att jag sövt Tuven där vid 10.00 och jag faktiskt inte orkar sova längre. Dealen innebär dock att jag tar hela nätterna som oftast bara innebär att jag får slänga åt henne bröstet ett par tre gånger per natt och sedan somna om igen. Dessutom har mitt dåliga samvete bestämt med Rasmus att jag tar söndagsmornarna så han får sova ut en gång i veckan åtminstone. Men, säger ni som är lite allerta, är det inte söndag idag? Sov du inte länge idag? Jo, det gjorde jag. För igårkväll kom Rasmus på att han nog ville läsa någon grej på morgonen idag, så han undrade lite om det var okej att han tog den här morgonen också? Herregud, vad svarar man? Jag undrade vilken dag han ville byta mot. Ingen sa han, men jag ska nog se till att det blir av.
Men det är inte bara sömnen jag får som extra lyx av min man nu när vi bor i Japan. Han lagar dessutom nästan all mat. I början turades vi väll om endel, men sen tyckte han att det var så kul så han tog över. Han handlar också. Oftast gör vi det tillsammans, men aldrig jag ensam och nog är det nog han som diskar mest också och går ut med soporna. Så vad gör jag då? Jag har största ansvaret för tvätten. Sen plockar jag nog lite mer och om något ska bakas så är det mitt jobb. Sen att söva Tuva är ju också mitt jobb och hon och jag brukar bada tillsammans och sen kommer Rasmus och tar upp henne och klär henne. Men mest av allt så bestämmer jag nog. Det är konstigt att jag får bestämma så mycket. Det är inte det att Rasmus inte har något att säga till om. Tycker han något så är det värt att lyssna, men han opponerar sig mycket sällan till mina förslag. Så det var ju inte helt utan att bli en smula generad som jag, när man skulle berätta om vad man arbetar som just nu på våran japanskalektion för ett tag sedan, svarade "hemmafru", för att det var närmast. Jag skulle nog sagt student istället.
På det stora hela är min man en ytterst perfekt man. Aldrig har jag väll bråkat så lite med någon som är så nära inpå. Det han inte kan är att stänga skåp och lådor, släcka lampor och stänga av saker. Men är det värt att beklaga sig över? Nej, det är det inte. Visst kan jag bli arg på det ibland, men det är ju inget problem. De enda gångerna man säkert kan säga att han blir sur är när han på något vis förlorar pengar på onödiga utgifter etc eller kanske om han tycker att någon i kassan, eller i någon i en kö, eller så, är dryg då blir han också arg. Då är han inte så rolig på en liten stund, men det går alltid över ganska snabbt. Jag fattar inte att den här människan gick och var "tillgänglig" (i dubbel bemärkelse) innan jag kom och tog honom. Men en sak är säker, det ska mycket till innan jag släpper honom ifrån mig frivilligt!
Min underbara man... och en bläckfisk.
