Tuven, Tuvens pappa och jag

     Det var massor av frågor om Ängstuva lärt sig än det ena och än det andra, samt när hon lärt sig det. Jag har ju skrivit upp en hel del saker i en bok vi har här hemma, men när det kom till att komma ihåg det utan boken stöd (ja, vi kunde kanske ha räknat ut att det skulle ställas en massa sådana frågor och tagit med oss boken, men nej, vi var inte så smarta helt enkelt) var det inte lika enkelt. Det resulterade i att hon lärt sig en hel massa saker vid 6 månaders ålder. Men även om det inte var på pricken rätt så antar jag att det är frågan om hon kan eller inte kan som är det viktigaste.

     Hon vägdes och mättes och klämdes och lyssnades på. Han provade hennes hörsel och kollade hennes pupiller samt om hon hade reaktionsförmågor som hon skulle. Han verkade väldigt nöjd med hur hon hanterade alla olika situationer och hur glad hon var hela tiden. Han verkade också tycka att vi gav henne bra mat och hade bra rutiner och även om hennes vikt var på en ganska maxad normalnivå, så räknades den ju ändå som normal. Till avslut sa han att hon låg på en ettårings nivå så stor och duktig som hon var. Då la jag på en förvånad, myndig men ändå positivt lagd min och sa "jasså", fast jag egentligen kände mig som världens stoltaste och bara ville säga "ja, jag kunde väl just tänka mig det".

     Sedan tog de en bild av oss tre och så fick vi med oss ett foto med ram hem där det stod hennes längd och vikt (eller vi fick två för den första vart lite dålig i kvaliteten medan den andra inte var riktigt lika fin). Sedan satte det upp den på väggen också bland alla andra familjer som går dit för kontroller av sina 9 månaders.

Som ni kanske ser väger hon 10,705 kg och är 73,6 cm lång.