Tuven, Tuvens pappa och jag

Börjar lite lätt med en bild som utspelar sig någon gång i början av deras besök. Vi spelar kort, vissa dricker vin och vi käkar lite (nja, lite mer än lite kanske) underbart, efterlängtat svenskt godis som "mormor Annika med k" skickat med.

Här står våra gäster vid utbytesstudentssektionen, eller vad det kan tänkas kallas, på Rasmus universitet. (Rasmus själv är inne och betalar våran hyra.)

Moster Mi tar kort på mig och sitt glada syskonbarn ifrån vårat trapphus.

Morfadern, Tuva rödklänning och jag sitter och väntar på våra lunchburgare på "Mosburger", som kan vara det fulaste namnet ett hamburgerhak kan ha.

Moster Mi ägnar sig åt den sedvanliga reningsproceduren som sig bör om man ska besöka ett tempel. Just detta tempel var inget stort och känt tempel, utan ett helt vanligt som ligger här i Rokko. Men det hade allt en snygg fontän kan jag tycka.

Den här figuren, som ni nu säkert känner till sedan tidigare, ville inte ägna sig åt sådant tjaffs, utan låter tiden gå åt till att sträcka ut ländryggen istället. Men jag tycker det blev en mycket bra bild och därför värdig att publiceras.

Sedan berättar jag och Moster Mi för gudarna att vi är där genom att skrangla i klockorna.

Ja, åt gjorde vi förstås en hel del också. Här är jag och far min på yakinikustället som numera börjar kunna kallas för ett stammisställe för min, Rasmus och Ängstuvas del. Varken jag eller pappa anstränger väl oss inte allt för mycket för att bli stiliga på den här bilden, men man ska ju dokumentera.

Rasmus och Moster Mi på samma ställe. Kanske är inte de heller på humör för att flörta med linsen?

Den här busloppan verkar dock vara på ett riktigt bushumör och ställer gärna upp med ett bredflin. Dagen till ära med ett batmanplåster på den eländiga pricken.

Naturligtvis blev det också endel karaoke, och inte bara en gång.

Jag, lite galen, lite trött, väljer låt och låter visa upp ett präktigt hål i strumpan. Strumporna är för övrigt ett par av Rasmus gammla, eller ja, iallafall äldre, strumpor. Efter att han fått ett 10-pack beställda strumpor från Sverige i lasten från moster Mi, tyckte jag allt att jag kunde låna de här eftersom han hittills ganska flitigt lånat mina.

Moster Mi, den svarta pantern, väntar in den rätta stunden att gala i.

Medan de här myspåsarna bara sitter och gosar för tillfället.

Här är vi alla utom morfadern som förståss knäpper kortet. Man måste ju säga att moster Mi har den rätta inlevelsen, oavsett vad hon egentligen håller på och sjunger.

Mera mat. Okonomiyaki, ute för första gången även för oss. Dessutom första gången vi fått sitta på golvet på en japansk resturant.

En dag åkte vi upp på berget. Det fanns en hel stad där, mycket mer  n vad jag hade trott skulle finnas iallafall. Vi promenerade en hel del. Bl.a. i denna jungellika terräng. Kanske inte alltid så anpassat för barnvagn, men vi är inte de som ger upp allt för lätt.

Rasmus och morfadern i buskaget. Villka vildmarksmän!

Det lyckliuga barnbarnet får hjälp av morfar att klä på den lilla skon efter ett besök på ett dyrt cafe uppe på bergatoppen. (Ja, en tårtbit kostade ca 80 SEK, vilket Rasmus glömde att tala om för mig och moster Mi innan vi beställde in en varsin.)

Sedan ville hon förståss praktisera begreppet "gå" med morfar när han lyckats kränga på henne dojan.

Här är vi allihopa påväg till fots från cafeet, även om moster Mi sprungit lite i förväg för att kunna ta det här fotot.

En fin bild på morfadern och utsikten som moster Mi tar uppifrån utkikstornet uppe på bergets topp.

Eftersom morfadern har en mycket vindtålig frisyr kunde man ju inte se hur mycket vind som var i farten däruppe. Kanske kan denna bild säga mer om den blåsiga sanningen?

Min älskade man och jag samt siluetten av en annan liten luring som tar sig en tillfällig tuppis.

Ett annat ställe vi åt på var en av mina favoriter, nämligen world buffet. Rasmus gillar inte stället riktigt lika intensivt som jag, men visst ser han också ut att tycka att jag gjort ett bättre urval av saker på tallriken än vad han gjort?

Den lilla fick också sitta med vid bordet den här gången istället för att sitta i vagnen som hon annars brukar få göra. Barnstolarna är nämligen så dumma att det inte finns någon bygel eller bälte som kan hålla fast henne om hon skulle få för sig att hasa ner. Men nu kom vi på den geniala iden att använda Rasmus skärp som bälte villket fungerade superbra. Men hon ser ju så stor ut när hon sitter med sådär, ojojoj.

Vi besökte också Kyoto samt ett tempel som inte heller vi hade varit i förut. Detta tempel utmärkte sig genom att ha massor, massor, massor med röda, sådana här portar som man kan skåda i bakgrunden av detta kort. I övrigt kan man se morfadern, vad jag tänker kalla, "in action".

Här kan man se lite tydligare att det verkligen var många portar och detta är ändå en väldigt liten del av vad som verkligen finns.

Innan vi började ge oss av hemmåt igen efter att ha tittat på massor av portar tog vi oss en lite paus på ett cafe. Inte särskillt billigt och inte särkillt mycket att välja på men en mycket fin utsikt.

Veckan som morfadern och moster Mi var här gick snabbt och var över på ett kick. Jag hade jätteroligt och jag hoppas att ni andra hade det också. Synd att det inte varade längre. Även om vi haft supermycket att göra hela dagarna hann vi knappt känna oss stressade över hemmapysslet, för de stunder vi ändå var hemma fanns det alltid någon som såg efter Ängstuva så vi kunde göra vad vi måste. Dessutom var morfadern riktigt snabb att ta tag i disken och snabbt blev han klar också. Tack för det! Blir man snabbare att diska med åren? Hoppas det! Kram, kram, kram på er, vi syns i Sverige till sensommaren.

Tuvaluva pussgurka. (Ja, hon kan pussas nu också, med riktiga smackljud)

Självklart har vi lagt upp världsnyheten på youtube (och självklart har jag inte lärt mig hur man gör när jag ska lägga in den här, trots att jag fått skickat en direkt länk till en beskrivning hur man gör). Adressen är iallafall:  http://www.youtube.com/watch?v=7ClZZ8VAKHU   .

Ängstuva leker med dalahästen hon fått av sin mammas farmor.

Lite medtagna efter den långa flygturen över tidszonerna (morfadern ser ut att ha en mycket behaglig kudde).

Ängstuva fick massor av fina saker. Bl.a. bilen som hon håller i. Dockan och sköldpaddan syns också lite granna.

      Inatt hände dock en väldigt obehaglig sak. När stackars lilla tuven vaknade för att vilja ha lite mjölkpåfyllning vid tretiden upptäckte jag att hon hade kliat sönder den lilla röda pricken hon fått under ögat för någon månad sedan. Jag tror att pricken är ett s.k. smultronmärke. Hursomhelst blödde det jättemycket och ville heller inte gärna sluta. Jag och Rasmus försökte i många olika omgångar att sätta på plåster och konpresser. Men det är inte lätt om man är liten och trött och gärna vill gnugga sig i ögonen. Dessutom var det svårt att inte tejpa över ögat. Tillslut somnade vi iallafall alla tre medan jag och Rasmus höll en varsin av Tuvas händer. Natruligtvis kollade vi upp att det inte var något farligt att klia sönder en sådan prick, det var det inte. Däremot kan man bli remitterad att operera bort den om den stör (i alla fall i Sverige) och det gör den ju verkligen. Hon kan ju inte ha en prick som börjar storblöda så fort hon kliar sig i ansiktet. Så vi ska väl gå till doktorn här så småningom. Idag på dagen har det tack och lov räckt med vanligt plåster.

 

Den stackars, stackars lilla. Men hon håller god min. Fina, fina, söta. (Men massa mer blod var det)

      Idag har det varit jättefint väder. Imorse stod termometern (den som solen ligger på hela tiden och därför kanske är lite i det varmaste laget, men som brukar visa en sakpligt rimlig tempratur enligt vårt tycke) på 36 grader, så idag var det lite sommar. Vi gick ner till Rokko via universitet och sedan åkte vi till Sannomiya, shoppade lite och kollade in China Town. Sedan åkte vi till IKEA och morfadern köpte en bättre madrass som han ville ha för ca 500 SEK och sedan var det sent och således dags att åka hem igen. Men en bra dag!

Familjekärlek

För er som inte vill läsa om hur Rasmus var uppe hela natten till idag och partade loss med Jocke. Hur trött han var hela dagen idag och hur han sov middag tillsammans med Tuviluv och nu gick och la sig tillsammans med henne på kvällen.

För er som inte vill läsa om hur jag häromdagen återigen har blivit kvinna och således tvingas att  använda dessa välbehövliga produkter som tillverkats för kvinnor i detta syfte, en gång per månad (huruvida man är mindre kvinna då man inte drabbas av denna obligatoriska kvinnoåkomma p.g.a. att man är gravid eller p.g.a. att man ammar går naturligtvis att disskutera). Hur jag således ömsom oroar mig, ömsom hoppas på att mjölken skall börja sina och vi måste hitta en annan lösning på Tuviluvs amningsberoende.

För er som inte vill läsa om hur jag idag ägnade mig åt det välbehövliga arbetet att rensa duschavloppet. Hur mycket hår och annat snusk som verkligen fanns därnere.

För er som inte vill läsa om hur ledsna, stressade och trötta vi blir på att handukarna aldrig torkar, att alla öppnade förpackningar med innehåll som kan bli kladdigt, blir kladdigt p.g.a. denna fukt. Hur fönstrerna är alldeles dyblöta jämt och Tuven inte kan få resa sig mot fönsterbrädorna för att det ständigt bildas möggel där. Hur vi på senare tid hittat flera gömda och mindre gömda platser med möggel. Hur vi drog bort madrassen från väggen och upptäckte att väggen därbakom var alldeles svart-grön. Hur vi hittade liknande spår på exempelvis ytterdörren och toalettväggen.

För er som inte vill läsa om hur jag sitter ensam här framför datorn och funderar än över det ena än det andra. Hur alla andra ligger och sover och hur jag känner att jag borde lägga mig jag också.

För er tänkte jag att jag kunde ladda upp lite bilder från idag.

Gungande i en solbadande lekpark på berget Rokko.

Förtäring av kastrullock.

Konversation med farmor över skype.

För er andra har jag inte mycket att komma med för tillfället.

     Det finns också gym som ingår i priset och förstås olika typer av bastur (eller hur man nu säger bastu i plural? Vet att det var med på "värsta språket" på TV förut, men jag minns inte hur det nu var man skulle säga). Det fanns också en massa typer av behandlingar som massage och dyl, men det kostade förståss extra. Det fanns dock hinkar med fiskar i som man satte ner fötterna i och så åt det upp en massa död hud på ens fötter, det kanske var med i priset.

     Hursomhelst så rekomenderade de badet och det gick bra att ha med barn dit. Även om den varmaste poolen (+50 grader) kanske inte går att vara i om man ska ha med sig en liten Ängstuva.

     Själva spenderade vi gårdagen med städning, träning (ja, jag tränade lite, lite också, även om det var mest Rasmus som tog hand om den biten), hemmabad samt att vi faktiskt kom ivåg till den där jidokan. När vi kom dit fick vi veta att fredagar var lite speciella då de hade klubbdagar där och att man därför inte fick vara i alla rummen och att det bara gällde de lite äldre barnen (tror det var så iallafall), så det var inte så många småttingar där. Men vi fick iallafall komma in och vara i lekrummet en liten stund. Hur det än var med de där fredagarna är vi ändå väldigt glada att vi gick dit. Personalen välkommnade oss på ett bra sätt och även om barnen som var där var ganska mycket äldre än fröken Luv så tyckte hon ändå att det var jättekul att se lite nya leksaker och titta på annat än vuxna människor. Tjejen som från börjat berättat för mig om det här stället var också där. Även om hon just idag var med i klubbverksamheten och inte var där vi var kom hon ändå fram och hälsade och förklarade lite på engelska för oss. Så dit går vi nog igen, helt gratis också och massa fina leksaker. Positivt överaskade blev vi också då det inte bara var tanter på plats bland de vuxna utan både en kille i vår ålder och en farbror runt 60 kanske som verkade vara medlemmar i verksamheten och på så vis delansvariga.

     Nu har Rasmus stuckit iväg till sin Nihon Kempo träning och Tuvis tar sig sin sedvanliga förmiddagslur. Andre och Martina har inte gått upp ännu, men jag tror de är dags snart. Då ska vi väl käka lite frukost och se vad de har för planer för dagen.

Tuven och jag badar i vårat minimala badkar.

Roligast är det förstås att kasta badleksakerna över badkarskanten och se vad som händer.

      I onsdags var vi i Sannomiya med Andre och Martina, kollade lite i China town, besökte ett tempel och tittade lite i affärstunneln under järnvägen. Sedan åkte vi hem och åt middag. Igår åkte Andre och Martina till Kyoto och idag är de i Osaka. Eftersom de är två åker de ju lätt på äventyr själva och vi kan vara hemma och sköta vardagen och strunta i att betala inträden för saker vi redan sett. Ganska praktiskt även om det förstås är väldigt trevligt med deras sällskap, men eftersom de allt som oftast kommer hem till middagen så kan vi ju umgås med dem endå. Bra för Tuven att kunna vara hemma lite nu också eftersom hennes morfar och moster Mi kommer direkt efter Andre och Martina åkt vidare och då lär det bli endel äventyr kan jag tro.

     Martina hade, förutom de apoteksaker vi bett om från Sverige, med sig en massa snickers och lösgodis till oss (kan ni begripa att det inte finns något som kan jämnföras med lösgdis här) samt en superfin blädderbok till Ängstuva (hon tjänar bra på alla de här besöken hon). Så nu är vi glada allihopa här.

Finbok.

Just nu håller Rasmus på och tränar medan Luvis tar sig en lur. När hon vaknar ska vi först bada och sedan kanske vi tar en sväng till den där jidokan (den där japanska motsvarigeheten till öppna förskolan som vi tror) om vi törs.

Rasmus jobbar med egentillverkade vikter.

     Det var massor av frågor om Ängstuva lärt sig än det ena och än det andra, samt när hon lärt sig det. Jag har ju skrivit upp en hel del saker i en bok vi har här hemma, men när det kom till att komma ihåg det utan boken stöd (ja, vi kunde kanske ha räknat ut att det skulle ställas en massa sådana frågor och tagit med oss boken, men nej, vi var inte så smarta helt enkelt) var det inte lika enkelt. Det resulterade i att hon lärt sig en hel massa saker vid 6 månaders ålder. Men även om det inte var på pricken rätt så antar jag att det är frågan om hon kan eller inte kan som är det viktigaste.

     Hon vägdes och mättes och klämdes och lyssnades på. Han provade hennes hörsel och kollade hennes pupiller samt om hon hade reaktionsförmågor som hon skulle. Han verkade väldigt nöjd med hur hon hanterade alla olika situationer och hur glad hon var hela tiden. Han verkade också tycka att vi gav henne bra mat och hade bra rutiner och även om hennes vikt var på en ganska maxad normalnivå, så räknades den ju ändå som normal. Till avslut sa han att hon låg på en ettårings nivå så stor och duktig som hon var. Då la jag på en förvånad, myndig men ändå positivt lagd min och sa "jasså", fast jag egentligen kände mig som världens stoltaste och bara ville säga "ja, jag kunde väl just tänka mig det".

     Sedan tog de en bild av oss tre och så fick vi med oss ett foto med ram hem där det stod hennes längd och vikt (eller vi fick två för den första vart lite dålig i kvaliteten medan den andra inte var riktigt lika fin). Sedan satte det upp den på väggen också bland alla andra familjer som går dit för kontroller av sina 9 månaders.

Som ni kanske ser väger hon 10,705 kg och är 73,6 cm lång.

     Klockan har dock gått riktigt snabbt idag och det är redan dags för oss att bädda ner oss. Rasmus (och Luva förstås) har redan bestigit madrassberget så det är bara jag kvar. Lägger in en bild på min älskade från när vi var hos doktorn med Tuvis sist och jag och han köpte oss något att äta på någon sådan där "typ 7-eleven-butik". Han provade på de där friterade korvarna på pinne. Det visade sig att det är en korv på en pinne, friterad i något som smakade som vanlig, söt, munkdeg och som man sedan hade senap och ketchup på. Klart intressant, men korv är godare hemma.

Men nog är det väl inte bara korven som är söt har inte!?

    Till att börja med köpte han två huvtröjor när David och Daniel var här till det goda priset, ca 80 SEK. Denna mest för den underbara texten. Japanerna har ju en förmåga att skriva ut engelska texter utan att kontrollera hur pass korrekt den är. Det gäller inte bara ploj-grejer, utan seriösa företag kan ha engelska slogans som inte alls är särskillt väljgjorda. Händer t.o.m att man hittar de som är mer eller mindre obegripliga. Därför är den här tröjan ett underbart exempel på den japanska-engelska skriften.

Fram.

 

Bak. Någon som förstår vad som vill sägas?

Sen köpte han denna också, så nu kanske man får ha Thåstömtröjorna för sig själv.

     Men det är inte nog med att han varit duktig och köpt två tröjor (ja, jag fick ju förstås tjata lite), utan han gick tillslut också med på att köpa ett par nya skor när Elin var här, även om han tyckte att han borde kunnat hitta ett par som var billigare än ca 200 SEK i det här landet. Jag tyckte dock att det var tillräckligt billigt och att det verkligen var dags att byta ut de andra som läcker trots att han försökt laga dem med silvertejp, och det blev ju som jag ville förstås.

Kanske blev det en konstig skovinkel, men ni fattar grejen tror jag.

    Sedan, också det när Elin var här, hittade jag och Rasmus världens härligaste butik. Massor av grejer till lajv plus ett par örhängen till mig och lite rökelse med hållare att ha här hemma (så kan vi kanske dölja doften av gamla sopor då resten av vårat besök kommer hit).

    Egentligen tycker jag att själva lajvandet borde vara roligt, men ofta infinner sig inte den rätta känslan när jag väl är på lajvet. Så även om jag stormtrivs i konceptet att klä mig i gammeldags kläder, sova i tält och vara ute dygnet runt så har jag ännu inte hittat den rätta lajvandan. Men vad gäller att handla saker som skulle passa bra i sammanhangen har jag och Rasmus en stark, gemensam dragning till. Vi älskar att gå på second hand och dyl och handla, för det är ju så bra och billigt.

Lite saker vi handlade på affären. Högst upp ser man rökelsehållaren med rökelse i, mina örhängen där uppe till höger. En amulett som är en liten flaska med skruvkork (perfekt att bära gift i), två pipor, en kam samt ett band att sy på kläder. Sen köpte vi en fin stämpel i trä också. Och billigt var det.

     Föresten ska jag säga det att Rasmus hade tråkigt igår och bestämde sig att köra ett mördarträningspass för armarna här hemma medan jag pluggade. Att det var så mördande som det faktiskt var anade ingen. Men han vaknade inatt och hade dödsont i den ena armen. I morse hade han lika ont i den andra armen, så jag fick gå upp med Luvis för att han kände sig så handikappad. Hur allvarligt det faktiskt var anade jag inte förän jag, efter en ganska lång övertalan, fick lov att ta en topps och klia honom i örat för att han inte klarade av det själv och det kliade så han höll på att bli tokig. Jaja, även om jag får göra det mesta jobbiga grejerna här hemma ett par dagar nu, så kan jag iallafall retas samt ha en hållhake på honom.

Min älskling tar sig an delar av disken som blev då Elin var här och diskmedlet tog slut och sedan glömdes bort att handlas

I söndags var vi på okonomiyaki-party hemma hos några vänner till våran värdfamilj. Vi träffades på julafton och efter att Rasmus talat om att vi tyckte om okonomiyaki så ville de bjuda över oss på en sådan middag. För middag är egentligen vad det var, japanerna har en tendens att kalla alla sammankomster för "parties" (eller "paatii", som de säger).

Mysbild på Elin och Tuva vid datorn samt den fina boken som Tuvis fick av Elin när hon kom hit. Boken innehåller några japanska barnvisor, både med texter, ackord och noter, vilket vi tycker är jättebra. Vi ska leta upp dem på youtube, nu när det är lite lugnare här hemma igen, och lära oss en massa, nya, japanska sånger. Tack Elin säger vi, men mest Tuva förståss.

     Första äventyret vi åkte på var, som de som läst tidigare redan vet, att återigen besöka Kyoto och apberget. Vi skulle ju titta på apor, men anledningen till att vi verkligen åkte dit igen var att vi ju glömt Rasmus väska där, med massor av viktiga papper. Tyvärr började vårat äventyr på ett sätt vi inte räknat med. När vi steg av på stationen vi skulle till i Kyoto upptäckte vi att vi glömt Tuvens bytväska på tåget. Helt galet med denna glömma-saker-cirkus, men tack till henne som jobbade i biljettluckan på stationen, kommunicationssystemet som finns mellan tågen och stationerna samt den japanska mentaliteten fick vi tillbaka väskan någon timme senare då tåget hunnit till sin slutstation och tillbaka till våran station i Kyoto igen. Trots att detta gick väldigt smidigt resulterade det i att vi förlorade ganska mycket tid i Kyoto och beslutatde oss för att åka hem och äta middag utan att göra något mer än att hälsa på aporna.

Det var mycket mindre folk som tittade på aporna denna dag än det var sist. Det fanns därför mycket plats inne i matningsburen, så denna gång beslutade vi att köpa en påse äppelbitar och mata aporna med. Det var kul.

     En annan utflykt vi gjorde var att besöka ett japanskt slott, Himji hette det. Ett ganska maffigt ställe och jag tror att Rasmus fick en del material till sina kammande rollspelsplaner.

Himejislott och Elin framför samma byggnad

     Elin följde dessutom med mig och provade vårat onsen som vi har här, så äntligen vet jag hur det fungerar och kan ta med mig andra kvinnliga besökare dit om det skulle vara av intresse. (Och jag gjorde inga kroppsliga insattser innan utan visade upp mig för de japanska, kvinnliga, pensionärerna, bra, bra. bra)

    Innan onsen hade jag dock väldigt ont i kroppen och efter onsen hade jag dessutom väldigt ont i huvudet. När vi kom hem tog jag tempen och det visade sig att jag hade lite feber. Jag hade lyckats dra på mig en mjölkstockning och fick således vara hemma en dag utan äventyr. Elin kunde som tur var underhålla sig själv med att möta upp med en svensk tjej i Osaka och umgås en dag.

     Under Elins tid här hann vi också med ett mangamuseum och Osakas Aquarium. Själv är jag en smula förälskad i aquarier, så det blev nog min favorit. Roligt också att lilla älsakde Tuvis tittade storögt på alla fina fiskar.

 

Tuva och Pappen vid maneterna. (Elins bild)

     Det har varit en bra vecka. Vi har lyckats att vara hemma precis så mycket att det har hunnit bli jättestökigt och precis så lite att vi inte hunnit städa, så nu har jag och Rasmus lite att göra. Vilken tur alltså!