Tuven, Tuvens pappa och jag

Våran julafton blev lite annorlunda än den brukar.  Rasmus gick i skolan till lunch. Här hemma ordnade jag med våran gå-bort-present. Vi hade köpt en korg och sen hade jag, och lite Rasmus också, bakat julgodis som jag lagt I påsar. Sen hade vi köpt nubbar och lite prydnader på IKEA så det skulle bli fint också. Vi lyckades faktiskt, trots detta lands märkliga val av råvaror, få ihop två sorters kola, en choklad- och pepparkakssmak, rispuffar, chokladbollar, mörk chokladtryffel och sen köpte vi lite skumtomtar på IKEA också och lite rutiga handdukar att ha i botten på korgen. Sen gjorde Rasmus köttbullar och jag gjorde lussekatter och lussebullar, eller ja, egentligen var det ett recept på japanska "man" som jag följde och hade i saffran i (som förövrigt var skickad från Sverige för även om det finns här så har vi inte hittat det) och som sedan ångades. Samma sak med bullarna, men i stället för mandelmassa fick det bli söt bönpasta istället. Det blev väl sådär, men det smakade lite saffran iallafall. Köttbullarna, de andra bullarna samt sillen vi fått skickat till oss tog vi också med så att vi hade lite att bjuda på. Men det är så svårt att veta hur seder och bruk ser ut i olika kulturer. Vi hade ingen aning om våran present var bra. T.ex. har vi hört att i Japan är utsidan viktigare än insidan, alltså att en vacker inslagning är viktigare än det som ligger i och dessutom bör man lämna kvar prislappen. Men som tur är, är ju våran värdfamilj van vid andra kulturer efter att ha bott i flera olika länder i ett antal år, så vi hoppas att det är okej att vi är lite osäkra. Hursomhelst verkade gåvan bli mottagen utan några märkbara problem uppmärksammade vi efter att vi åkt till dem och gett dem gåvan direkt efter att Rasmus slutat skolan. Det var en relativt trevlig tillställning även om det var lite lamt för att kalla “fira jul”. Fru Kishimoto hade lagat europeiskt så vi fick en kalkonliknande kyckling utan fyllning som för den delen ändå var god, rostbiff, brysselkål, ett kålhuvud med spett i som hade korv och räddisor på sig bl.a. och sen fick vi sashimi, som är rå fisk, också. Till maten fick vi vin, fast inte jag för jag ammar ju. Sen drack de både snapps och glögg (från IKEA, kanske den de fått av oss tidigare eler så hade de köpt den själva på IKEA). För att värma glöggen la de den dock i varmt vatten, villket, enligt Rasmus, fungerade bra och inte riskerade de då heller att alkoholen kokade bort. Sen fick vi efterrätt också, olika bakelser. Här hör jordgubbar och jordgubstårta julen till, villket ju kan te sig en smula märkligt för oss svenskar. Men dremot hade ju Tuven en alldeles perfetkt julmössa att ha på sig då hon har en sådan där söt jordgubbsmössa. Allt som allt satt vi och åt i tre och en halv timme. Det kan man ju göra i Sverige också, skillnaden är väl den att här äter man hela tiden. Man kastar inte i sig maten på tio minuter och sitter och gäser resten. Ganska trevligt koncept faktiskt.
På det stora hela var denna kvällen ganska trevlig. Men eftersom jag inte begriper språket så bra kan det för mig ibland bli lite långtråkigt. (Sen tror de att jag lagar all mat också även fast Rasmus sagt att han har det som intresse och också gör det. En gång berättade han t.ex. att vi lärt oss rensa bläckfisk, fast det egentligen var han som gjort det, och då vart de så imponerade av mig, så jag kände mig tvungen att lära mig det också, så nu kan jag det). En annan sak som var lite jobbigt under kvällen var att de var så galna i Tuven. För det mesta är det förstås trevligt för både os och henne att hon får så mycket uppmärksamhet. Men jag vet inte hur bra det är att så fort hon piper till får hon 15 leksaker uppkörda i ansiktet och 10 ansikten som leker tittut. Det blir nog ganska maffigt med så mycket intryck. Och det värsta av allt var nog när hon hade sovit middag. Jag hörde att hon vaknat för hon skrek så jag gick dit. Vem som helst kan ju begripa att man som liten kan bli rädd när man vaknar upp i ett främmande rum utan en människa i sikte. Man kan ju också tänka sig att man som en något senär vettig människa kan förstå att man i en sådan situation gärna blir upplyfft och kramad av någon man känner igen. Men nu var det så att framför mig springer en av paret Kishinotos gäster för att hinna före mig in till Tuven och när hon rycker upp dörren skriker hon och hoppar för att Tuva ska bli glad. Vad tror hon? Tuven blev ju vettskrämmd och hade lite svårt att hämta sig sen stackarn. Jag blir liksom lite stressad av all den här framfusigheten, stressad för Tuvens skull, så jag blir trött fort, hon med.
När vi kom hem var klockan nio och Tuven hade somnat i bärselen och dessutom hade vi inte julstädat klart än så vi bestämmde att ta paketöppningen dagen efter istället, fast det hade vi iof redan förutspått.
Nästa dag vart det mycket städning för våran del. Men fint blev det. Sen gjorde vi iordning och tände ljus och julgran, släckte ner övrig belysning, satte på stämningsmusik och la iordning alla paketen. Sen tog vi in Tuven. Hon blev alldeles tyst och fick stora ögon och en vidöppen mun. Hon var jättesöt, hon blev inte alls sådär galen i presentpappret som vi hade trott, hon bara satt och mös och tittade på alla nya grejer som dök upp en efter en.

Här är några söta bilder på Tuven och hennes ny saker, synd bara att vi bara har en webbkamera som tar suddiga bilder. Hon fick klossar, en tamburin, en gåstol, baddinosaurer, två gosdjur, en haklapp, en tallrik, en sked, en pipmugg och så skickade farmor, farfar, faster och farbröder en liten bok från Sverige och så fick hon en julstrumpa med vuxengodis I av Kishimotos också, men den glömde vi på bilden. Sen har hon ju fått redan nämda strumpor också, fast de är inte heller med på bilden för de ligger redan i tvätten. Sen har vi ju fått pengar som rör oss alla också. Tack!

Så här mysig såg hon ut när hon vaknade efter första middagsluren idag. (Och jag har min nya tröja som jag fick av min man i julklapp, tack!)

Och sen vill vi säga GRATTIS till Tuvens moster Be som fyller 19 år idag! Jippi!

Jag brukar ibland fundera på vem hon är lik våran dotter. Det är inte så lätt att få svar på tycker jag. Hon har inga uppenbara drag någonstans. Hon har förstås den där gropen i hakan som Rasmus har, men jag kan ju inte påstå att hennes hakgrop är så lik hans hakgrop att jag skulle känna igen den på flera meters avstånd direkt. Det är en vanlig hakgrop liksom. Ibland påminner hon lite om hur jag ser ut på bilder när jag var liten och visst har jag sett miner som finns på Rasmus bäbisansikten också, men de är ju inga drag som jag kan se i våra ansikten idag. Nej det som jag direkt kopplar till någon person är de drag hon verkar ha efter sin moster Mi och då talar jag om de där lena och nästan alltid varma händerna och fötterna som hon hade när hon var liten, sen är det allt det där fettet som sitter på fötterna så det är omöjligt att stoppa ner dem i små nätta sandaler som förvisso passar mer än väl på längden. Sen har hon ju rätt mycket vax i öronen också. Ja moster Mi känner du dig hedrad?

Idag var jag på min japanskalektion på universitetet. Jag läser en "japansk preparnadkurs" från Sverige på distans på 15hp den här terminen, nästa ska jag läsa "kanji" 7,5 hp, "japanskt skriftspråk" 7,5 hp och "Japanska muntlig språkfärdighet" 15 hp. Men förutom det läser jag alltså japanska på Rasmus universitet också, en gång i veckan. Jag tror det kostade ca 500 sek för bok, en termins lektioner a 2 timmar i veckan plus barnvakt under den tiden. Helt okej pris kan man tycka, dessutom så anordnar den där föreningen som har hand om kursen lite utflykter och så som man kan följa med på. Men det har vi inte hunnit med ännu. Hursomhelst så är de galna upptäckte jag idag. De tycker då inte att man ska vara ledig på självaste julafton ens. På nyår får man dock vara ledig och onsdagen efter nyår, men inte på julafton. Men jag tog ledigt endå, vi ska nämligen till våran värdfamilj då.

    Men vad tar man med sig för en present då? Om man ens ska ta med något, men det känns ju rimmligt endå. Förra gången vi träffade familjen hade vi med oss glögg, mandel- och russinblandning samt pepparkakor från IKEA. Men huruvida de förstod att man faktiskt skulle värma glöggen innan man drack den vet vi inte, även om Rasmus försökte förklara. Men pepparkakorna åts dock upp illa kvickt av deras barnbarn, så de verkade ju bra iallafall, även om de kanske inte fick smaka något själva. Jag tänker mig att jag ska baka något iallafall, har redan gjort en sorts kola, gör nog en till och sedan kanske rischoklad och ångade saffransbröd, kanske chokladbollar också. Köttbullar tänkte vi också försöka slänga ihop. Men det är minsann inte så lätt att baka när de har så konstiga ingridienser och inte begriper man vad det står på förpackningarna heller. Jag har försökt baka lite, men smöret här smakar så äckligt så det är svårt. Sen har de ju inte normala ugnar heller och finns det mandelmassa eller måste man dras med deras olika bönpastor? Och allt är så dyrt.

    Vi fick iallafall höra att man brukar fira den 24:e december med att ha en fest med nära och kära och senare på kvällen kan man höra en knackning på fönsterrutan. Då gäller det för barnen att greppa sina önskelistor och trycka dem mot fönsterrutan så tomten kan se vad de önskar sig och sedan, på morgonen efter, har tomten varit där och lämnat paket. Vi tror också att man ger paket till varandra denna dag. På sätt och vis ganska smart för då slipper papporna köpa tidningen på julafton och man kan dessutom fira julen med alla sina kära men man "behöver" endast ge paket till dem man vaknar upp med dagen efter, endast sin familj då förslagsvis.

    Ängstuva skulle inte få så många paket i år tänkte vi, hon är ju ändå så liten och hon får nya saker när hon behöver dem istället, som den här vagnen vi köpte nyligen t.ex. Begagnad förvisso men ända 500 sek. Den har varit fantastisk att ha för hon börjar faktiskt bli lite tung att bära i selen nu och hon har nog aldrig riktigt gillat det där med liggvagn. Den där vagnen vi hade med oss hade förvisso en sittdel, men inget bälte som hon behöver och dessutom alldeles för stor för att kunna ha på bussen. Här har alla sånna där resevagnar som jag tycker att de är, sånna som man lätt kan fälla ihop och ta under armen. Men hur det nu än är så har vi upptäckt att de är svårt att låta bli att köpa julklappar åt sånna där små tjejer. Dels blir man lite stressad över allt man läser om små barn som ska stimuleras med det ena och de andra, sen är det ju så kul också. På tal om stimulansstressen; "Kanske kan de redan sortera klossar efter storlek?", läste jag i något sådantdär nyhetsbrev för ett tag sedan. Herregud, hon har ju inga klossar än, hur ska hon nu kunna bli normal? (normal är det inte ett fantastiskt ord så säg) Klossar blir det i julklapp. Bl.a. Sen att det stod +2y på förpackningen måste ju bara vara bra tyckte vi när vi förstod att det INTE handlade om att bitarna var för små för små barn utan snarare att det var för svårt att bygga med. Men liiite kan hon nog bygga sa Rasmus, så det blev de klossarna. Men nu vaknade hon så nu måste jag sluta skriva så hon inte tjyvläser om vad hon ska få i julklapp;)

Alla bloggar, så jag bara måste, vi bara måste. För vi bloggar ju tillsammans min familj och jag. Tuven som är bara 7 månader och Tuvens pappa, Rasmus som inte alls tycker att det här med en blogg är en bra ide, även om det är lite okej om det handlar om att man ska uppdatera sina närmaste om hur livet är på andra sidan jorden och göra det på ett sätt så man slipper skriva 1000 mail. För visst är det 1000-tals som undrar om oss därhemma!?
     Igår fick jag mig en liten knäpp (ja, eller förrgår eller när helst det var). Satt på internet och tittade lite på saker som svenskar tycker att man ska göra i Japan. Hittills tycker jag att det verkar som om alla andra som är här gör så mycket saker hela tiden, men att vi mest sitter hemma och fortfarande pustar ut efter resan hit, fortfarande foersöker bygga ihop ett fungerande hem med en enda stol, en madrass utan sänggavel och en bordsskiva vi hittat och med egenhändigt ditlimmade ben som ramlar av om man kommer åt bordet på fel sätt. Hursomhelt, när jag satt där förstod jag plöttsligt att här sitter jag och upplever en massa människors dröm. Jag har inte ens bett om det och plöttsligt befinner jag mig i en lägenhet (som dessutom hade haft en fantastisk havsutsikt om det inte vore för alla andra hus) i Japan och vilket håll jag än vänder mig åt så är det Japan. Och här får jag frodas i ett helt år. Trevligt men också lite stressande, hur ska vi hinna leva ut alla dessa drömmar? Livet är märkligt.