Den nya boken samt damsugarkärlek
Sådär ja, nu har jag hunnit sticka upp två garnbollar till, så nu börjar det faktiskt likna en halsduk. Får se om det blir en eller två bollar till och sedan lite fransar så är den klar sedan.
Boken jag köpte till Tuvis i förrgår var en del av våra nya nattningsrutiner, så även nappflaskan som råkade vara lite mer som en pipmugg. Nu är tanken att vi i den första fasen av hennes nattrutiner gör som vi brukar. Rasmus byter blöja, tvättar av henne och borstar hennes tänder. Sedan går han in med henne och "femmar", som vi brukar kalla det, villket betyder att han går runt med henne och sjunger i ca fem minuter. Sedan kommer jag in och bäddar iordning i sängen så man kan ligga där (ja, jag vet att en riktig hemmafru borde bädda direkt efter uppstigning, men som ni nog vet vid det här laget är ju inte jag vad man kan kalla en riktig hemmafru). Det här med sången la vi in efter att jag upplevde att hon var allt för uppvarvad för att sova om vi tog henne direkt från lekrummet till sängen och det har fungerat riktigt bra. Ibland blir hon lugn av sången, men oftast gnäller hon, villket förståss inte är lika roligt, men ändå gör att hon gör att hon förbrukar en hel del av den där energin. Men det är efter detta moment som vi till att börja med bryter upp rutinerna en smula. Istället för att vi lägger henne att amma så gott som direkt efter att jag kommit in så sätter vi två oss och läser den här boken en stund. Tanken med detta är att hon inte ska bli så uppvarvad så fort hon ser mig för att hon ska få amma och att vi med den här boken ska kunna avdramatisera den här ammningen en smula. Detta har vi kört med två kvällar i rad och det har fungerat riktigt bra tycker jag. Hon gillar verkligen böcker. Så småningom är tanken att hon ska börja få lite välling/ersättningsmjölk i den nya nappflaskan/pipmuggen medan vi läser och ännu mera så småningom att hon ska nöja sig med att bara få flaskmat. Jag hoppas verkligen att det ska fungera. I sinnom tid kanske hon till och med kan tänka sig att sova i sin egen säng, det vore ju verkligen skönt. Hon sov ju alltid ensam när hon var mindre, men sedan hon börjat vakna sådär ofta på natten har det varit svårt att låta henne sova själv eftersom hon ska ammas hela tiden. Så nu har vi, helt oplanerat, hamnat i den fällan. Men, men, det är väl bara att jobba på med olika lösningar tills man hittar något som fungerar.
Boken jag köpte är jag förövrigt riktigt nöjd med. I affären kändes det inte alls lika bra som det gör nu. Hon gillar den ochden har en handling som är okej, medan den slutar med att man tar farväl för att det är natt och sovdags. Boken har dock en sekvens som känns lite tveksam. Det är ett par vänner som spelar fotboll när det plöttsligt dyker upp ett monster och skrämmer dem (åtminstone tjejerna, de är de enda som är avbildade i denna skräcksekvens, naturligtvis). Det visar sig vara en liten figur som står bakom skrämmandet då han håller i en pinne med ett monster på som han höjer upp genom den buske där han sitter gömd. Och det är nu som denna tveksamma sekvens dyker upp, Anpanman, bokens hjälte och tillika huvudperson (annpannmann, tror jag man säger) spöar upp honom. Jag funderar på att säga att han skickar honom på en flygtur, eller något liknanade istället.
Så här ser det ut iallafall
Nu ska jag väcka Rasmus som ligger här på mattan och sover med ett paket blöjor som huvudkudde (det är förresten Anpanman som är dessa blöjors figur). Vi ska nämligen ta och städa nu för vi ska få besök av Rasmus forna klasskamrat Martin. Ängstuva ligger och snusar i sängen så vi kan jobba ifred. Men om hon skulle vakna skulle det ändå inte göra så mycket. Hon är nämligen bra förtjust i att städa (låt oss hoppas att det håller i sig). Är hon på lite dåligt humör kan man alltid starta damsugaren så blir det bättre. En bra morot för den som ska städa.
Bevismaterial 1
Bevismaterial 2
Bevismaterial 3
Nu har vi börjat
Sen i måndags har faktiskt jag och Rasmus tagit tag i att träna en liten stund varannan dag, så det har väl blivit tre gånger nu. Vi har provat lite olika, men "little black dress workout" är nog favoriten om båda ska komma överens om något. Den består av olika träningsprogram som är på ca 10 minuter vardera, så vi brukar köra två-tre sådana. Det är lite lagom sådär och sedan försöker vi strecha efteråt, men det är ju så förbaskat tråkigt. Rasmus kör stenhårt och blir trött och svettig, själv är jag livrädd för att bli trött för snabbt och verka dålig, så jag tar det så lungt att jag knappt blir trött alls. Fast egentligen har jag kört lite hårdare för varje gång, så idag kändes det faktiskt som om jag hade jobbat lite, så det kändes kul. Imorgon tänkte vi börja med att köra lite amatör tai chi varannan dag och den vanliga träningen varannan dag så vi rör lite på oss varje dag. Inget avancerat alltså, utan bara se till att man gör något vettigt med kroppen varje dag (egentligen är det mycket märkligt att jag sitter här och påstår att träning skulle vara bra för kroppen, har alltid hävdat att det borde vara motsattsen). På det stora hela känns det iallafall bra att ha kommit igång. Det här med träning känns som något som Rasmus vill göra och något som jag vill ha gjort, så det ska nog gå bra att fortsätta med ett tag till. Dessutom har vi helt hållit oss ifrån sötsaker och onyttigheter till fikat (för det är ju som Elin säger, man kan ju inte helt strunta i fikat, det är ju faktiskt inte vettigt). Nu är det dock fredag så idag har vi fått sötsaker till fikat och chips på kvällen. Imorgon får vi godis, så vi har alltså två snaskdagar i veckan, men det är rimmligt tycker vi (för att inte säga nödvändigt).
Ängstuva har varit en jätteduktig tjej idag, för när hon reste sig upp mot mig, släppte hon taget för en liten stund och stod alldeles själv. Två gånger gjorde hon det till och med och båda gångerna ropade jag till Rasmus som dock lyckades missa båda gångerna. Vi försökte att återskapa den fantastiska händelsen, men det var naturligtvis inte Ängstuva med på, så vi får väl se när pappan får skåda det fantastiska.
För er som grubblat er gråa över hur jag och Lilltuva lyckades genomföra gårdagens statsutflykt kan jag berätta att allt klarade sig bra, förutom pengen vi fått av pappa Rasmus förståss, den var det inte mycket kvar av när vi kom hem. Jag fick mina garner och Tuven fick sina blöjor. Sen fick ju jag äntligen gå runt i den där bäbisaffären och titta på allt jag ville och handla vad jag ville (som jag hade fått ekonomiska resurser till d.v.s). Så det blev en sådan där leksak som är som små burkar i olika färger som man sätter i varandra (eller på varandra om man vänder på dem och dessa har jag förstått är en mycket bra leksak för små barn, åtminstone enligt mina nyhetsmail), en nappflaska/pipmugg, en sagobok, två uppsättningar kläder plus ett par extra byxor. Jag är så glad.
Här är lite nyköpta prylar Och här är Tuven i en av de nya uppsättningarna
Vad är en lång tid?
Nu har Rasmus skrivit klart en av uppsattserna och ägnar sig för tillfället åt lite matte och då behöver han inte datorn (egentligen så står han vid spisen och lagar oss lite mat just precis nu, men det ser ju bättre ut för både honom och mig om vi säger att han engagerar sig i mattematiken istället). Ängstuva ligger och lurar sin första lur för dagen och jag, jag sitter ju här. Egentligen hade jag tänkt att jag och hon skulle följa med Rasmus när han går till skolan för att lämna in en sak och att vi sedan skulle fortsätta ner på stan och inhandla lite förnödenheter medan Rasmus gick hem och fortsatte med mattematiken. Men nu ska Rasmus snart gå och Ängstuva snusar ju fortfarande så det blir nog att vi går ner själva sedan, bara hon och jag. Det kommer att bli ett litet äventyr i sig, eftersom hon och jag aldrig varit ner på stan själva förut. Jag brukar peka, Rasmus brukar prata och betala och Tuven brukar bara hänga med. Nu ska vi alltså fixa alla bitarna själva, men det går nog bra.
Tidigare har jag trott att vi skulle vara här jättelänge, det finns ju faktiskt de som bara är här i ett halvår. Men igår när jag stannade lite längre för att prata med två av mina japanskaklasskompisar på universitetet, förstod jag att vi inte är här så länge trots allt. En utav dem skulle stanna här i tre-fyra år, det var inte riktigt bestämmt ännu och hon ska ha barn i april, hon kommer inte att komma hem till sina släktingar och vänner fören barnet är över två år. Den andra kvinnan har varit här i ett år och ska vara här i tre till. Hennes man doktorerade i hjärtkirurgi. De har två barn, tvillingpojkar som är runt 5 år tror jag, de kommer att börja skolan här. Hon tycker inte ens om Japan eller ens japanerna. Det verkar verkligen jättejobbigt. Men plöttsligt förstår jag iallafall varför den första kvinnan studerar japanskan så hårt. Själv tycker jag det är kul att kunna lite, men jag tycker inte det är så jätteviktigt, vi har ju varit här nästan halva tiden redan nu. Men hon ska ju vara här länge och försöka komma in lite mer i det japanska samhället och eventuellt också läsa någon kurs på universitetet senare. Jag tycker att det är kul att vara här, kul att få ha bott i ett så främmande land i ett knappt år, men jag är verkligen glad över att det inte är längre.
Ockuperad dator
Den här veckan har Rasmus en hel del att göra i skolväg. Han ska nämligen ta och avsluta sina kurser för den här terminen. Terminerna ligger ju lite annorlunda här om man jämnför med hur de ligger i Sverige. Man börjar egentligen skolan i april och går till juni-juli någon gång och sedan börjar man i september-oktober och går till januari-februari (jag vet inte sådär jättenoga, men ungefär sådär ligger det till). Eftersom Rasmus har jobbat taktiskt denna termin genom att flörta med kursledare och verkat oförstående men ändå intresserad, har han lyckats komma undan en hel del tentor och istället fått en del specialuppgifter att göra. Ofta har han dessutom fått lov att skriva dem på engelska, vilket naturligtvis är bra för honom i betygsväg. Detta har dock resulterat till att han nu sista veckan har en hel del arbeten att skriva hemma, det flesta på dator. Därför får jag numera inte lika mycket tid till uppdateringar av den här bloggen. Istället brukar jag och Ängstuva leka tittut och bygga med klossar.
Ängstuva har fått ännu en tand, denna gången i överkäken, så nu har hon tre stycken allt som allt. Hon har också börjat busa lite mer (som att öppna våra skjutdörrar t.ex.) och på så vis fått lära sig innebörden av "nej" och "ajaj", villket hon naturligtvis inte uppskattar allt för mycket. Ibland tycker hon däremot att det är jättekul när vi säger åt henne och fortsätter glatt med det hon håller på med och det är i dessa lägen vi oroar oss över hur man ska kunna uppfostra ett sådant barn. Annars är senaste nytt på oroa-sig-över-hur-vi-ska-lyckas-bra-med-det-här-angående-småbarn/föräldrabiten-fronten att jag återigen läst något i mitt nyhetsbrev för småbarnsföräldrar. Denna gången handlar det om fast föda. Ängstuva börjar tydligen komma in i en ålder där det är vanligt att man börjar bli kinkig med mat. Egentligen oroar jag mig inte allt för mycket för det, utan det som oroar mig är att det står att man ska variera mycket. Vi är inte så bra på att variera hennes mat. Vi lagar den själva och då blir det ju att man gör ganska mycket mat. Därför brukar vi endast ha två rätter att variera mellan tills de är slut och sedan gör vi två nya. Vad det gäller frukt får hon banan och någon enstaka gång får hon päron och så äter hon kex. Men om vi skulle köpa "burkmat" till henne skulle hon ioförsig få ännu mindre variation, för i våran affärr finns det bara en smak. Den får hon när vi åker bort. Det är ganska jobbigt det där med henns mat också för dels är det svårt med råvarorna här, det är mycket som vi saknar och mycket vi inte känner igen. För våran egen del är det inget problem, men man vill ju gärna inte bara testa saker på henne. Dels är det jobbigt att göra hennes mat för att vi helt saknar mixer och inte heller har någon gaffel i våran ägo, därför mosas allt med sked eller vanlig visp och det tar tid.
Ibland funderar jag över om vi, när vi tittar tillbaks på oss själva vid den här tiden, kanske när/om vi har flera barn och vi blivit lite mer bekväma av oss, kommer att tycka att vi var knäppa som inte ens köpte oss en gaffel. Att vi under ett helt år levde utan ordenligt bord och stolar. Att vi tyckte att det var okej med en diskho och bara kallvatten i alla kranarna. Att vi hade gardiner som bara var tyg utan sömmar och uppsatta med säkerhetsnålar. Att vi hade en barnvagn som knappt går att svänga med. O.s.v. Men det återstår att se.
Min lilla Ängstuva, tycker ofta att hon liknar mig lite mer än Rasmus om man jämnför med bilder på oss när vi var små. Men den här bilden tycker jag är precis tvärtom. Ni som vet, liknar hon inte bäbisRasmus här?
Sötnos
Schemamiss
Alltså, det här med pluggandet. Klockan 21:30 japansk tid sitter jag, taggad som en igelkott, framför datorn. Alla uppgifter som jag skulle göra har jag gjort, jag har kört bort min käre make från datorn och dessutom bett honom att städa bort lite skräp runt denna (det är hans uppgift att hålla snyggt runt datorn, det funkar inte så bra) för nu, när jag ska ha lektion behöver jag kunna koncentrera mig och därför inte behöva distraheras av en skräpig åsyn. Jag är så laddad att jag säger "testing, testing" i microfonen ett par gånger fast jag vet att den fungerar. Men, naturligtvis har jag läst fel på schemat, lektionen är först imorgon. Sällan har jag väl blivit så besviken av att en lektion visade sig vara en annan tid.
Förresten, jag kommer ihåg när jag var liten. Jag och min bästa kompis gick kanske i femman då våra mammor bestämmde sig för att läsa in gymnasiets tredje år på komvux eftersom de bara hade läst ett tvåårigt gymnasieprogram innan. Då blev det plöttsligt mycket studerandeprat hemma och jag kommer ihåg att vi tyckte att det var så pisamt att de sa att de skulle "plugga". Vi tyckte det lät dösjuttiotal (villket kändes som om det var tiden efter stenåldern ungefär) och tyckte att de skulle säga att de "gjorde läxor" istället för det där skämmiga uttrycket "plugga". När man blev äldre sedan fick man dock lov att acceptera att "plugga" är ett användbart ord då "göra läxor" faktiskt inte alltid stämmer så bra när man t.ex. "pluggar" inför ett prov eller en tenta och orden "studerar" känns lite väl högtravande.
Det finns dock en varriant av det där ordet som man faktiskt inte kan använda sig av utan att skämta. Det ordet användes också flitigt av våra föräldrar under deras "pluggtid" och jag skulle fortfarande bli röd om kinderna om de sa det så där allvarligt och med en smula kaxighet i rösten (ja, jo, det var säkert jättetufft på sjuttiotalet) som vi tyckte att de gjorde då. Nämligen att kalla själva skolan för "plugget". Det är inte okej.
Varning för den japanska hunden
Eftersom vi ska ha en djurälskande Tuvafarmor (ja, de andra i familjen Tuvafarmor gillar väl också djur förståss) på besök och eventuellt också en djurälskande Tuvamormor så tänker jag mig att det är bäst att redan nu berätta vad vi sett i hundväg. För det första så är det, ja, åtminstone här uppe på berget, mest äldre herrar som är ute och går med hundar, vad det verkar. Själv tänker jag mig att det är ensamma äldre herrar som skaffat sig hunden som sällskap, medan Rasmus klassis Jocke snarare tror att de har sura tanter hemma som tvingat ut dem med hunden. Hundarna är ofta av ganska små raser och kanske, tror Rasmus, är det därför japanerna använder sig av det något fåniga "wann" (eller som engelskans "one") när det ska skälla som en hund. Denna information som jag nu har utgett kan man kanske inte kalla för en varning precis, men det är tyvärr också så att det inte är så ovanligt att man möter haltande hundar, eller hundar med konstiga knölar. Det verkar inte som att man anser att avlivning är en självklarhet om djuren har ont här. Inte heller bryr man sig att hundarna får sitta i små burar i djuraffären hela dagarna och nätterna. Kanske blir det köpta fort, vad vet jag, men på ett ställe vi har sett fanns det små hundvalpar i burar stora som vi har för kaniner i Sverige och utformade som akvarium (fast utan vatten och växter). Det är sorgligt att se förståss. Men samtidigt har de också massor av prylar som man kan köpa till sin hund för att skämma bort den extra. T.ex. så finns det flera olika modeller av hundvagnar, de ser ungefär ut som barnvagnar, fast de är för hundar istället.
Nya saker
Igår var vi in till Sannomiya och handlade saker. Stora, viktiga (dock inte livsviktiga, men nära innpå) saker. Dels en gitarr för motsvarande ca 480 SEK. Begagnad förståss, men helt okej.
Plinkpappan
Och sedan en digitalkamera för motsvarande ca 1800 SEK med minneskort och kamerafodral till. Så nu kan vi ta bilder på annat än vårat datorrum. Jippi!
Här kommer lite bilder från våran promenad idag. Jag lägger säkert upp flera när jag har lite mera tid sedan.
Innan avfärd Redo att gå
En solstråle under solstrålarna
Träd som knoppats Lekparken och dess utsikt
Bambu Blommor och snö Väl hemma igen
Pappa
Den här fina och nybadade tjejen fick förresten, den sekunden innan dödströtta, pappan att formligen kasta sig upp ur sängen i morse då hon tydligt formade ordet "pappa" på sina pluttsöta läppar.
Konsten att förvandla ett problem till något kreativt
Min man, min fina, älskade, snälla man har en liten egenhet jag har nämnt förut och kommer att nämna igen. Han är tillsynes okapabel till att stänga lådor och skåp, släcka lampor, vrida om kranar ordentligt (detta med kranarna har förvisso fungerat bra här i Japan, så kanske har vi en extra krävande kran i Sverige, men endå), stänga av gasen till spisen o.s.v. Jag tjatar och gnatar endel på honom om det, men det hjälper föga. (Egentligen kanske man tycker att det är småsaker att gnata om och det är det, men vad ska jag annars gnälla på?) När vi flyttade hit hade jag mina små förhoppningar om att han skulle bättra sig, åtminstone vad gällande t.ex. lamporna, då lamporna drar el och vi är tvugna att betala elen separat här. Rasmus bryr sig nämligen enormt om onödiga utgifter (inte på så vis att han är snål, vill hans fru ha choklad så får hon choklad om hon blir glad av det... och det blir hon). Men det visade sig tyvärr att jag inte hade något för mina förhoppningar utan lamporna lyser lika klart här när vi är borta som de gjorde hemma. Hursomhelst, det jag troligen har stört mig mest på är att han inte kan stänga av värmeberedaren till duschen när han är klar. Det är endast ett enkelt knapptryck, men det hjälper inte, ständigt står den och lyser och vädjar till mig att jag ska gå över de blöta golvet med strumporna på och stänga av den. Men häromdagen kom jag på en utmärkt ide. Istället för att gå omkring och sura över denna pettitess (snygg stavning) så kan jag vända lite på problemet. Därför utmanade jag Rasmus, så numera får jag ett poäng varje gång jag ser att den står på efter att han har duschat och han får ett poäng varje gång han hunnit stänga av den innan jag tittar till den. På så vis kanske han lär sig och om inte kommer jag åtminstone kunna stoltsera med höga poäng. Fantastiskt fiffigt tycker jag själv eftersom jag nu kan blir glad oavsett jag villket skick jag finner duschens varmvattenberedare i.
Stress
Igår innan jag skulle på min japanskalektion på universitetet samt möta min "householder" (alltså, min man. Faktum är att man var tvungen att ange det på kommunkontoret här. På mitt "alien registration card" står det således "Lundholm Rasmus John Anton" bredvid "householder". På hans eget kort står det helt enkelt "self" bakom "householder". En smula förlegat kan man tycka, men samtidigt en aning roande. Särskillt eftersom det är jag som bestämmer mest, hehe.) så satt jag här hemma i godan ro och skulle just börja ge Ängstuva hennes lunchmål när jag slängde ett öga på klockan och förstod att det inte alls var en knapp timme kvar tills vi skulle gå, utan att vi borde ha gått för ett par minuter sedan. Jag hade alltså sett en timme fel på denna dators digitala ur (jag har alltid haft problem med digitala tidsangivelser, det här var inte första och heller inte sista gången jag gjorde något liknande misstag) Jag tyckte mig inte kunna vara så rå att jag struntade i Ängstuvas matförväntningar och gav mig av genast, utan lät henne äta först och sedan tog vi oss ner för berget i en rasande fart (eller ja, så fort man nu kan springa neråt med en barnvagn i det otränade skick som jag nu befinner mig i). Det var ju Rasmus som ville ha en vagn som man kunde ta med sig ut och springa med för nöjes skull. Men märkligt nog är det alltid mig själv jag finner springandes med barnvagnen i högsta hugg och sällan vilar det något nöje över den bilden (eller ja, det kanske ser lite roligt ut för de som möter oss förståss). Jag kan iallafall berätta att det går att springa med vagnar som inte är avsedda för det också, för det är sannerligen inte den vagn vi har nu. En annan sak jag kan berätta är att när man sitter inne på sin lektion efter en sådan tur, känns det som om ifall man skulle fortsätta i samma förseningsmönster som vi skaffat oss på sistone så behöver man inte "little black dress workout" för att känna hur svetten lackar och bröstet häver sig.
Tempelutflykt
Idag är det onsdag och jag hade tänkt att skriva om tempelutflykten som var i söndags. Det duger ju inte riktigt. Jag har varit dålig på att uppdatera på sistone, men jag har helt enkelt inte känt mig såvidarevärst pigg på senaste. Men nu gäller det att ta sig i kragen, för nu har mina distanskurser börjat och jag är rädd för att dessa kommer att vara mer krävande än de var förra terminen (med undantag för de veckorna då jag lyckades läsa mer än 100 % p.g.a att jag läst lite fel när jag sökte en av kurserna). Fast egentligen ser jag fram emot det lite. Nu är det japanska och bara japanska, dels ska jag läsa en kurs som heter Kanji och en som heter Japanskt skriftspåk. Dessutom läser jag också en muntlig språkfärdighets-kurs som är för folk som redan läst lite japanska, men som ändå går igenom allt från början igen. Den ska dessutom ha ett tempo som är mycket snabbare än den jag läste förra terminen. Förra terminen hamnade jag från början lite efter och sedan kom jag aldrig riktigt ikapp och jag lämnade in nästan alla mina uppgifter för sent och jag tog aldrig kontakt med några andra elever för att göra grupparbeten utan gjorde dem i efterhand tillsammans med Rasmus istället. Jag kände mig också alltid dödsnervös inför varje lektion och jag fick panik om Rasmus var tvungen att gå på toa någon gång under lektionen ifall att jag skulle få en fråga jag inte förstod. Igår hade jag dock min första lektion i muntliga språkfärdighetskursen och det gick faktiskt riktigt bra. Vi var klara med allt vad lärarinnan skulle gå igenom långt innan lektionen var över så hon fick hitta på en massa extrauppgifter att göra. Jag har dessutom redan tagit kontakt med andra elever och bildat en studiegrupp för att genomföra kommande gruppuppgifter. Förövrig är det samma lärarinna som jag hade förra terminen också, så det är ju också en trygghet. Jag vill verkligen ta det här med japanska på allvar nu och börja prata på riktigt också. Först undrade jag om jag skulle skriva om det här på bloggen, men så bestämmde jag mig för att det var bäst så, eftersom det är svårare att "komma undan" då. Så nu är det skrivet.
När jag ändå befinner mig i dettta bekännelsens näste kan jag väl lika gärna tala om att jag på allvar börjat fundera på det här med hälsan. Jag och Rasmus fikar nog varje dag och på sisstone har det nog bara blivit mer och mer fikatillbehör till varje fikastund och inte vore jag förvånad om det också visade sig att även dessa fikastunder har blivit flera. Rasmus har ju sitt på det torra då han iallafall promenerar endel fram och tillbaka till det där universitetet som ligger en bit nedåt i bergssluttningen och att han dessutom brukar träna Nihon kenpo två gånger i veckan. Även om det varit lite dåligt med det på sisstone då han dels varit sjuk och dels att de just nu har uppehåll för att låta sina lärjeungar ägna sig åt den ständigt återkommande, men säkert inte allt för uppskattade, tentapluggningen. Egentligen så vill ju jag också komma igång med någon typ av träning. Visst går jag en sväng varje dag, men allt för ofta är den inte tillräckligt långt för att kännas tillräckligt. För att komma till rätta med detta tänker jag mig åtgärder som att förpassa allt gottisätande till lördagar och kanske fredagskvällar också och (detta är lite pinsamt) kanske börja träna enligt sann 80-tals anda (ja, det tror jag iallafall att det är) genom att skaffa en sådan där work-out-video och ha gymnastik hemma framför datorn. När ajg berättade om mina planer för Rasmus var det inte utan att jag kände mig en snula generad. Till min förvåningen reagerade han inte med ett gapskratt utan frågade om han fick vara med och träna. Istället var det jag som fick mig ett gott skratt när jag upptäckte att en av videorna han hittat hette "little black dress workout". Detta hade han inte upptäckt själv, men han sa att just den videon kanske jag fick träna till själv.
Såja, nu har jag avslöjat mer än nog om mina ta-mig-i-kragen planer. Nu kanske jag kan ta och berätta om det jag skulle berätta om redan från början? Jo, i söndags åkte vi alltså och besökte ett tempel tillsammans med någon studentorganisation som annordnade det hela för oss utbölingar. Templet vi besökte var jättestort och fint, enda nackdelen var att det låg rätt långt bort från oss så vi fick åka tre olika tåg och spendera bra mycket mera tid i den miljön än vid själva templet, som vi besökte en kvart på sin höjd. På temelområdet fanns en massa byggnader, men det verkade inte vara någon som visste vad alla dessa byggnader var för några, man visste bara vilket som var huvudbyggnaden. Vi hade dessutom turen att få se skymten av ett pågående bröllop som anhölls på tempelgården. Det verkade inte vara det vanligaste allternativet att gifta sig på för det var första gången som våran japanske "guide" såg något sådant. Vanligare är, sa han, att man gifter sig på t.ex. ett hotell som innehar ett (iallfall vad jag fattade det som) kapell. De som gifte sig såg dock långt ifrån lyckliga ut. Detta brodde tydligen på att man ser bröllop som en viktig händelse som bör tas på största allvar och att det därför anses opassande att inte ha en allvarsam min. Men själv föredrar jag nog ett par som ser lyckligt ut än ett par som ser sådär allvarsamma ut. Men den största förvåningen vi fick under dagen var när en av japanerna kom fram till oss och på svenska frågade om vi kom från Sverige. Först trodde vi att han bara kunde lite, men det visade sig att han pluggade turism och att han läst svenska under en period och att han dessutom bott i Sverige i 13 månader. Han var verkligen jätteduktig, så detta ledde till att vi fick det han visste om templet förklarat på svenska. Det var verkligen jättekul eftersom även jag fick fråga och prata en del. Han berättade hur man tvättade händer och sköljde munnen ur en typ av brunn som fanns där för att rena sig innan man gick in på tempelområdet. Sedan skulle man gå till huvudbyggnaden. Där skulle man slänga i pengar i en typ skål på ett alltare, helst skulle man slänga i en 5 yenare (inte särskillt ekonomiskt krävande då de är värda mindre än 50 svenska öre) detta för att det japanska namnet på siffran fem är detsamma som... ja, någonting heligt eller vad det var. Sedan skulle man buga en gång, klappa händerna två gånger och sedan buga två gånger. Medans man gjorde detta skulle man önska något inför det nya året. Detta var alltså någon slags nyårsrit som många japaner ägnar sig åt som en inledning av det nya året. Egentligen var vi lite sena, men det spelade tydligen inte någon jättestor roll. Sedan fick man för 200 yen var (ca 20 SEK) också ta sig en spådom. De olika spådommarna fanns i pappersform i olika fack med nummer på. Man fick hålla en stor burk med pinnar i och skaka på. När man skakat klart fick man vända på burken och så fick man skaka tills det ramlade ut en pinne ur ett litet hål som fanns i burken. På pinnen fanns det nummer vars facks spådom man skulle välja (hoppas ni förstod den förklaringen, jag har klurat på formuleringarna alldeles för länge för att jag ska känna mig nöjd med vad som blev, men, men). Om man fick en dålig spådom skulle man knyta upp den på ett snöre som hängde där i närheten, för att be gudarna om förskoning. Vi fick som tur var bara bra spådommar.
Våra spådommar
Efter tempelvisiten var det dags att ta oss till det ställe vi skulle äta på, eller nej, först skulle man köpa alkohol på en affär, men där var jag ganska passiv i mitt handlande, medan Rasmus var något mera aktiv. Det visade sig att de som annordnat utflykten också lagat maten och att vi skulle äta den i ett hyrrum. Hyrrummet tillhörde ett lägenhetskomplex där en av tjejerna bodde. Det var verkligen lyxigt, det var t.ex. glasdörrar i lobbyn och det fanns en reception. Själva rummet hade en fantastisk utsikt, en bar, toalett, tv och dvd, stora lyxiga soffor o.s.v. Riktigt snygg inredning dessutom. Maten var sådan där vi ätit förut, rå fisk, ris och grönsaker som man själv fick lägga i sjögräs och rulla ihop. Det vart lite för lite mat för Rasmus del så han fick smyga in på toaletten och äta en risboll vi haft med oss. Vi fick efterrätt också, risbröd med glass, någon tegrädde eller vad det var och söt bönröra. Det var faktisk ganska gott även om jag brukar vara skeptisk mot allt det där utom just glassen. Efter efterrätten var klockan en halvtimme över Ängstuvas sovtid så då tog vi oss hemmåt och hon fick sova i bärselen. När vi kom till Rokko såg vi att bussarna slutat gå, så vi fick ta en taxi. Det var jag glad över, medan Rasmus isåfall snarare gladdes åt att uppkörningsavgiften inte var lika hög på söndagar som på lördagar. Men allt som allt en trevlig dag iallafall tyckte vi nog alla tre.
Skärpning
Nu får vi ta och skärpa oss och hitta på något roligt som jag kan skriva om. Men det löser sig förhoppningsvis idag, för idag ska vi på en annordnad tempelutflykt för utbytesstudenter och sedan ska vi gå på en gemensam middag tillsammans med dem. Det är så fantastiskt skönt att det finns folk som annordnar något sånnt där så man slipper göra allt själv, för då blir det tyvärr sällan av, främst för att man inte vet vad man kan göra.
Igår var vi dock nere på staden igen och handlade på den stora affären för återigen hade Ängstuvas blöjor börjat bli för några. Jag fick för mig att jag skulle sticka en halsduk så vi gick ner till tygaffären vi köpte gardintyget på och köpte mig ett par stickor och två bollar garn till att börja med. Men sedan hade jag och Rasmus en uppesittarkväll, en sådan där man behöver ibland, och vips hade jag stickat upp båda bollarna. Det blev dock bara en tredjedel av en färdig halsduk så vi får ge oss av ner snart igen. Iallafall om jag ska ha en halsduk innan vintern är över. Egentligen kan man tycka att det är en smula korkat att börja med ett halsduksstickande nu, när vintern redan är över oss och när det troligen kommer att bli billigare att köpa sig en färdigstickad när allt kommer ikring. Men jag är så glad att jag tog tag i att göra något, för man behöver verkligen syssla med något man själv tycker är kul och jag behöver egentligen göra något pyssel för att må bra. Rasmus har ju börjat att leda ett rollspel över internet med några svenska kompisar. På så sätt pysslar han med att skriva äventyr och rita kartor och bygga ihop spelplaner. Han är väldigt finurlig tycker jag, men främst galen då han ungefär en gång i veckan går upp innan Ängstuva vaknat, kanske vid kvart i sex på morgonen, bara för att han ska kunna leda ett rollspel på någotsenär rimmliga svenska tider. Jag har dock inte förstått tjusningen med det där med rollspel, jag har försökt lite grann, men jag blir alldels generad bara jag ska hitta på ett namn till den "gubbe" jag ska på något vis "lådsas vara". Jag är alldeles värdelös på att hitta på saker som min "gubbe" ska vara bra på, det blir alldels för personligt för mig och jag kan inte bara ta det som en lek. Det går nog lättare om jag skulle få en färdigskriven roll, men jag är lite rädd för det där så jag har inte direkt tjatat om att få vara med om man säger så.
Idag hade jag fått ett mail av min syster, moster Mi, som befinner sig på resande fot tillsammans med sin pojkvän. De hälsar på hans släktingar i Argentina och Uruguay. Ganska maffig resa och en ganska stor skillnad i väder mot här. Det var kul att få ett mail iallafall så jag ska maila henne när jag kommer hem ikväll eller imorgon bitti.
Nu ska vi göra oss iording för tempelavfärd. :)
Ängstuva och mamma
Här om dagen kom jag på att jag saknade de där visorna av Allan Edwall som brukade vara på barnprogrammet (bollibompa, eller hur det stavas, själv kallade jag alltid det för barnprogrammet). Jag har också ett kassettband med dessa låtar hemma. Efter lite sökande hittade jag och Rasmus dem och lyssnade igenom allihop. Det fanns faktiskt en om Tuva där (eller möjligen Tua, om man kan heta det, men det struntar vi i). Den går iallafall så här om vi hört rätt:
♫ Den söta lilla Tuva
Hon var för hemligt böjd
Sin mamma intervjua
Om äktenskapens fröjd
Att bara gänga gick väl ann
I fall man bara slapp sin man
Sa mor till lilla Tuva som var för hemligt böjd ♪
Allan Edwall
Den var väl lite rolig.
När jag och Ängstuva är ensamma hemma brukar vi ibland roa oss med att ta massa kort på oss. Så nu tänkte jag att jag kunde lägga upp några exempel ur vårat gemensamma bibliotek.
Hon är så himla pluttliten på de här första bilderna tycker jag.
Utflykt
Här sitter hon så roligt tycker jag
Ibland gör vi mer än att skoja med bara miner
En mysklump
Mammans bästa sida
Pussas
Lite galenskap
Och så slutligen en dagens bild och här ser man faktiskt lite mer hår än på Tuven än på första bilderna.
Rutiner och bäbissnack
När Ängstuva var en sådan där liten, liten, liten bäbis så fick hon äta så fort hon blev ledsen och sova så fort hon ville. Hennes farmor pratade endel med mig om rutiner och även om jag lyssnade så kändes det inget bråskande för allt fungerade så bra ändå tyckte jag. Men en dag, ganska precis när vi hade kommit hit och Tuven hade blivit lite större och lite mera medveten, kände jag plöttsligt att jag förstod vad hennes farmor hade menat med tryggheten i att ha rutiner. Nu var det dags kände jag, nu ska vi ha rutiner här hemma. Det gick till enligt det vanliga upplägget, jag sa till Rasmus att nu behövdes rutiner och han sa att det lät bra. Sedan hittade jag på lite tider och regler som jag sedan vidarebefodrade till Rasmus och han sa att det lät bra. Främst gällde det hennes sovning, men även detta med mattider har vi fått lov att sätta upp lite regler ikring och efter att hon fick sin gåstol i julklapp så hon har någonstans att sitta när hon ska äta, har även detta börjat fungera enligt planerna. Bara några få dagar efter att vi bestämt oss fick jag sedenligt ett prenumerationsmail från babycenter där de just tar upp vikten av rutiner, särskillt vad det gäller sovtiderna dessutom hade vi valt bra tider enligt deras förslag och också bra rutiner ikring själva nattsömnen och dessutom en fördelsaktigt många middagslurer. Då blev jag naturligtvis en smula mallig, även om jag vet att allmänna tips inte passar varje enskilld bäbis utan att föräldrarna troligen vet bäst vad som passar just deras barn. Det enda som inte riktigt stämde så bra var deras rekomenderade samanlagda sömntid. Hur mycket jag än uppmuntrar henne till att sova mera så sover hon ändå bra mycket mindre än deras rekomendationer. Men jag ser ju å andra sidan att hon verkar må bra ändå så jag varken oroade mig då eller oroar mig nu angående detta. Vad värre är att våran lilla putta som från bara någon månads ålder sov hela natten utan problem och dessutom oftast med en alldeles torr blöja, vaknar säkert fem gånger i snitt per natt nu och hennes blöja är alltifrån torr på mornarna nu mera. I mailet står det att det inte är något ovanligt att det blir så här i den här åldern och om man håller på sina rutiner så går det förmodligen över med tiden. Men nu har det gått minst två månader och ingenting blir bättre, snarare sämre. Förut kunde man lyfta upp henne och vagga henne till sömns ibland när hon vaknat till, men det går inte alls längre. Det är bara amning som gäller. Detta får mig också en smula fundersam. Ingenstans i de där mailen står det att amning är ett sätt att söva sitt barn på och det är det enda sättet jag söver mitt barn på. Dessutom innebär detta flera problem i sig, dels lär hon sig att man måste fylla på magen med mat även på natten och dels blir det väldigt svårt att succesivt trappa ner på amningen och så småningom sluta om hon alltid ska ammas vid sovning. Hon blir dessutom väldigt arg om man försöker stoppa in något annat, t.ex. en flaska i munnen på henne istället. Ja, det är lite att jobba på där alltså. För tillfället försöker vi att jobba på att ge henne ersättningsmjölk till vissa måltider så att hon åtminstone kan vänja sig vid smaken för att sedan försöka ge henne det till kvällen också. Men hur funkar det med tänderna som borstas precis innan sänggång? Dessutom har hon de senaste dagarna försökt ändra sina två middagslurar till en längre istället och visst hade jag inte haft något emot det om det inte vore för att jag inte kommer att kunna gå på mina japanskalektioner på Rasmus universitet eftersom hon i så fall skulle sova just då. Men Rasmus har ju inte så långt kvar på denna termin, så vi hoppas på att hon kan hålla sig till sina ursprungliga sovtider fram tills dess och så hoppas vi på att vi inte kommer att ha lektion samtidigt nästa termin helt enkelt.
Gardiner
Idag är det tredje dagen i rad som det snöar i våran Japanska stad Kobe, åtminstone i vårat kvarter. Men ingenting lägger sig på marken. Antar att det är för varmt för det. Men i förrgår var det ändå så pass att man kunde se en tunn, vit slöja uppe på de trädbeklädda bergen. Det fick den annars så frächa broccoli-looken (ja, det ser faktiskt ut som broccoli de där trädbeklädda bergen) att se ut som ofräch broccoli, alltså möglig. Men trots att jag målar upp bilden för er med en, vad man kanske kan kalla, något oromantisk touch, så såg det faktiskt riktigt vackert ut.
Igår gick vi ingen lekparkspromenad och tittade på mögglig broccoli, utan igår åkte vi ner till Rokko och handlade. Framförallt hade vi tänkt titta in på en tygaffär vi sett för att försöka få tag i billigt men ändå tjockt tyg att använda som gardiner till två av tre dragiga fönster. Vi lyckades rätt bra med detta tycker vi, för ca 500 SEK fick vi ett ganska tjockt tyg som hade räckt till att täcka fyra fönster om vi hade velat det. Men nu ville jag göra en kappa till varje fönster också så då blev det så istället. Jag har funderat ganska länge på det där med gardiner. Vi kan ju liksom inte sy oss ett par, för en symaskin kan man ju inte köpa bara för den sakens skull och ska man köpa färdiga gardiner blir det ju genast så viktigt med mått och vilken typ av upphägning man ska ha och dessutom är köpegardiner antingen tunna eller svindyra. Nu gjorde vi det enklast möjliga. För mätningen användes min kroppslängd samt ögonmått, för tillverkning användes sax samt vikning, för upphägning användes säkerhetsnålar (guldfärgade). Kanske blev det inte de vackraste gardiner ett öga skådat, men ändå funktionsdugligt och nog blev det snyggare än att inte ha någon gardin alls.
Lite sned bild, men en väldigt fin prydnad där i mitten
Sedan handlade vi förståss flera saker. Bl.a. sprang vi in på 100 yenarn (typ "10 kronorsaffären" eller nått, där mycket men absolut inte allt kostar just 100 yen, eller ja, typ 10 kronor) och köpte en gryta för ca 100 SEK, åtta sittkuddar för ca 20 SEK styck (inte för att vi brytt oss så mycket innan, men nu när vi vet att vi ska få endel långvariga besök ville vi piffa till det lite), 3 olika slevar som faktiskt kostade ca 10 SEK styck och lite plastmappar för ca10 SEK så vi kan få lite ordning på våra papper. Sen köpte jag också ett par jeans till mig själv och det var verkligen många år sedan jag gjorde det sist och de sydde till och med upp dem i affären.
Här är en liten bild på saker vi handlade. Jag är med mest för att dölja ett blöjpaket, de är ju så jobbiga att flytta. Sen håller jag i ett onämnt fynd också, chokladkakor:D
Allt annat än fläckfritt
I förrgår hade vi en spilldag här hemma, mest var det våran värmematta som fick ta smällarna. Det hela började när Rasmus hade varit och handlat, stod och lagade mat och frågade mig, i all välmening (eller ja, det tror jag iallafall att det var), om jag ville ha ett glas nyinhandlad juice. Jag visste inte att han hade handlat det så jag lät min förvåning förblinda mig för alla (eventuella) varningsingnaler och tackade lyckligt ja. Men jag hann inte mycket mer än att ta glaset i handen innan delar av innehållet återfanns på golvet och på Ängstuva. Oj då. Efter detta behövde hon nya byxor och dessutom en ny blöja. Men trots detta byte var tydligen inte Ängstuva nöjd för mitt i bytet hinner hon, på bråkdelen av en sekund, rymma och krypa bakom min rygg och hälla ut resten av glasets innehåll på mattan och på mina strumpor. Senare ska Rasmus, som så ofta annars (ja varje stund han finner sig själv stående utan annat att göra faktiskt), öva någon spark. Men inte heller han är förutseende nog att se faran med det fulla vinglaset som står på mattan och vips har en del av mattan antagit en rosa-röd-aktig ton. När han sedan råkar sparka ut mjölken när han reser sig från datorn så några skvättar vitt också pryder dess existens vill han påstå att det är lika mycket mitt fel som ställt mjölken så dumt till. Dagen därpå, dagen vi kan kalla igår, lyckas Ängstuva göra en ytterliggare blöjsmitning och denna gång hinner hon, också detta på vad jag skulle kalla för bråkdelen av en sekund, åstadkomma en liten kissfläck på mattan. Det är sannerligen tur att vi köpte den billigaste mattan som fanns på affären. Skälva värmedelen av mattan var tydligen likadan på alla varianter, det var den prydande mattan som man lägger över den värmande delen som gjorde skillnad i pris och inte kan man betala för stil när man bara ska ha den i ett år.
Yakiniku igen
Igår gick Rasmus rätt myckte i skolan, så först gick jag och Tuva ner och mötte honom för att äta lunch och sedan, när han haft sin sista lektion vid femtiden, gick vi ner och mötte honom igen för en middag på stan. Innan vi gick ner för att träffa honom och Jocke, Rasmus Linköpingsklassis, som också skulle med ut och äta, så låg Tuven och sov så fridfullt medan jag höll på och diskade och plockade lite. Jag kan inte begripa att det är så mycket lättare för mig att ta hand om tråksaker när Rasmus inte är hemma. När han är hemma orkar jag ingenting, men när han är borta kan jag få lust att göra de mest urtrista göra-iordning-hemma sakerna. Kanske är det för att jag vill få tiden att gå och troligen spelar tjusningen att få överaska honom när han kommer hem en viss roll i det hela också, jag är nämligen ganska svag för överaskningar (även om jag oftast får direkt peka på vad jag åstadkommit för att han ska märka någon skillnad). På så vis är det nog kanske tur för hemmet att Rasmus har börjat skolan igen.
När jag väl stod där och diskade diverse delar till gasspisen (eller om jag vid det här laget var i det skedet att rengöra Tuvas leksaker) kom jag plöttsligt på att det vore en god ide att slänga ett öga på klockan. När jag väl gjort det fanns det inte så många alternativ än att kasta vad jag just då hade för händerna (välj enligt tycke det mest dramatiska alternativet, spisdelar eller leksaker) och börja göra iordning för avfärd. Det var nämligen bara en kvart kvar tills vi skulle vara på skolan och det tar 20 minuter att gå med barn och barnvagn. Så det blev att väcka Ängstuva i en rosa-glittrig-glansig chock, packa skötväskan, slänga på sig kläderna och springande ge sig av nerför berget. När jag flåsande och frustande äntligen var framme var inte någon Rasmus där (inte någon Jocke heller, men det föll sig mera naturligt eftersom vi inte skulle möta honom där utan en bit längre fram). Efter att ha vankat runt i en ganska avsevärd tid om man medräknar våran troligen ganska sena ankomst (jag har nämligen ingen egen klocka, så jag hade ingen möjlighet att kolla upp hur sena vi var), så kom Rasmus utsläntrandes ur en av lokalerna, till synes helt oberörd av minutvisarens framfusighet. Kanske kunde man som van avläsare av ansikten snarare ana en viss förvåning i hans vackra anlete av att vi var på plats innan honom. Efter konversation visade det sig dock att Rasmus inte tittat på sin egen klocka förän nu och att datorsalens klocka gått en halvtimme efter den ursprungliga japanska tiden. Som tur var hade inte Jocke gett upp sitt hopp om att möta upp med oss så han stod kvar på den plats vi bestämt och vi kunde nu fortsätta mot vårt middagsmål.
Som en repris av nyårsaftonsmaten åt vi yakiniku. Men denna gången kunde man beställa all-you-can-eat (kanske man kunde på det andra stället också, men det var inget vi gjorde i vilket fall som helst). Det kostade motsvarande ca 180 SEK för kött och sedan tillkom pris för dricka och ris. Man beställer alltså in de kött man vill ha och så får man grilla det över ett hål med eld i bordet. Det var jättegott och vi blev jättemätta. Det enda som var lite synd var bara att vi inte fick några sådana där pappersförkläden som vi fick på nyår, för man bli faktiskt ganska lätt en smula flottig. För oss kanske det inte spelade någon större roll, men för Jocke som skulle på fest direkt efter dett, hade det kanske varit en bra sak.
Efter middagsbesöket ville Jocke köpa någon alkoholhaltig dryck att ta med till festen och eftersom jag och Rasmus sett en sådan butik med ett stort utbud här i Rokko ville vi visa den. Och nu gäller det att läsa noga, för nu händer något stort, något som nog aldrig har hänt oss i detta landet tidigare. Det är nämligen jag som vet vart det ligger medan Rasmus faktiskt inte riktigt minns och med en sällsam stolthet som fullkommligt strålar och därtill en osviklig självsäkerhet som inte vet sina gränser, leder jag herrskapet rakt mot målet utan en sekunds tvekan.
På affären hittade vi inte bara våra personliga beröringspunkter (jag godis och Rasmus vin) utan också gemensamma lyckobringare så som tacokrydda, cocosmjölk och rödcurrypasta. Väl hemma finner jag mig själv en smula förvånad när Rasmus, som tidigare tyckt att jag var lite knäpp som ville öppna alla godispåsar för att få smaka på allt, öppnar båda sina flaskor vin för att få smaka. Men han drack inte så mycket ur varje iallafall.
Nu har båda mina pussisar precis vaknat från sin middagslur så nu ska jag och Tuvis leka medan Rasmus går ner och inhandlar lite lunchtillhörigheter.
Overallen
Här kommer de utlovade bilderna på den där hiskeligt tjejiga overallen, jag vet dock inte om man ser så bra, men ni kanske fattar principen;)
Det är rosa och glansigt och rosor och "hello kitty" och glitter... o.s.v
Förresten så har jag börjat svara på endel kommentarer. Jag har svarat på samma ställe som ni har skrivit så klicka på "kommentarer" under de inlägg ni har skrivit en kommentar på om ni vill läsa mitt eventuella svar.
Nu ska vi sova, för nu är det natt här borta. :)
Ny uppgift
Igår vart Rasmus sugen på KFC-mat till middag och eftersom man har den lyxen här att en middag hemma och en middag ute inte skilljer sig så mycket i pris, så bestämmde vi oss att åka ner på stan och äta där. Visst blir det ju skillnad i pris om man lägger på busspengarna ner och upp igen och det faktum att KFC har ganska höga priser förhållandevis, men endå, vi tyckte det var läge att fira lite eftersom Rasmus kontokort äntligen har kommit fram. Hans svenska kontokort gick nämligen ut i november och även om han beställde ett nytt innan vi åkte till Japan blev det något strul och mitt i allt kaos innan vi skulle åka glömmde vi bort att kolla upp det igen. Därför har Rasmus suttit i ett par, relativt långa, skypesamtal till Sverige och Nordea för att lösa det där, och det tog tid, men nu har det iallafall äntligen kommit.
Hursomhelst, vi tyckte egentligen att vi var lite pinsamma som tog oss ner bara för det, så vi bestämmde oss för att gå till den där stora barnaffären och köpa lite kläder åt Tuven också. Jag är nog expert på att låta min lilla flicka använda sina kläder in i det sista tills det verkligen inte går att tränga på henne längre, men igår tog jag mitt dåliga samvete på allvar och sorterade bort en hel del urväxta plagg, så nu återstår alltså endel hål i hennes garderob att fylla. Vi ville också ha en overall till henne. Tyvärr fanns det inga riktigt bra overaller så vi fick ta en riktigt tjej-tjej-tjejig varriant. Jag gillar tjejigt, men denna gör mig nästan lite generad. Ska lägga upp någon bild senare när hon har den på sig.
Idag hängde det en konstig skylt med massa tecken samt en nyckel på våran ytterdörr. Efter lite arbete lyckades Rasmus lista ut att det handlade om något slags allmänt städarbete som det nu blivit våran tur att ansvara för. Här behandlar man nämligen soporna lite annorluna än vi gör hemma. Här kommer sopbilen och hämtar hushållsavfall tidigt på måndags- och torsdagsmornarna (andra sorters sopor, andra dagar, men vi är lite dåliga på sortering), fram tills dessa dagar får man förvara soporna i lägenheten. Det gäller alltså att inte äta räkor på måndagskvällen. Vårat städuppdrag, som Rasmus förstod det, var att efter att sopbilen varit här nu på måndag skulle vi sopa upp på avlastningsplatsen. Detta har förstås främst med stanken att göra kan man anta, men i de här fallet gäller det också att inte locka hit de enorma korpar som finns här samt vildsvinen från bergen. I början kunde vi knappt tro att det var sant, att det skulle komma ner vildsvin från bergen och promenera fritt i vårat välbebodda område. Men Rasmus har nu ett flertal gånger träffat på dessa "vildar", oftast på universitetsområdet faktiskt. De är tydligen inte lika stora som hemma i Sverige iallafall.
Annars har vi mest varit inne och städat och tittat på House idag. Vi går nog ut på en promenad ikväll. Jag har slagit in och piffat upp en kartong åt Tuven att ha sina leksaker i också. Förut hade hon dem alltid på fönsterbrädan, men det går inte längre för det blir för mycket kondens på fönstren den här årstiden och så rinner det ner en massa smutsvatten på sakerna.
Tuva och hennes nya låda
Nu ligger emellertid mina två älsklingar och sover. Ängstuva för att hon alltid brukar göra det vid den här tiden (eller egentligen tidigare, men det blev lite sent idag) och Rasmus för att han tog den tidiga morgonen, har varit i skolan och dessutom har ont i huvudet idag. Synd att han inte blir riktigt frisk någon gång den stackarn. Han har dock gjort det misstaget att han lämnat mig ensam med en öppnad påse chokladkakor, måtte han aldrig, aldrig någonsin lära sig;)
Vardag igen
Jag glömde ju säga att vi fick lov att väga Tuvis igår också. Det blev lite hastigt så hon fick vägas med kläderna och blöjan på, men då vägde hon iallafall 10,3 kg, så vi säger väl att hon väger 10 kg. Det blir ju lite att gå omkring och bära på ändå.
När vi åkte hem från kliniken såg jag också att vissa ingångar på pendeltåget endast tillät kvinnliga passagerare, inte alltid, men under rusningstiderna på morgonen och eftermiddagen. Detta sa Rasmus var för att de tydligen har mycket problem med taffsare när det blir sådär fullt på tågen. Hemskt att det är så illa att de måste ta till sådana lösningar, men det är ju bra att de åtminstone tagit det på allvar och gjort något åt problemet.
Idag började Rasmus skolan igen så nu blir dagarna återigen längre. Ängstuva kryper runt här på golvet och reser sig mot allt som når högre över marken än henne själv i liggande läge, så det är inte utan att man sitter på helspänn med ett öga i nacken så gott det går.
Nu kom Rasmus hem, han hade tydligen inte haft någon lektion endå så nu ska vi äta lunch. Jippi!
Bäbisdoktor och språk
Idag har vi pallrat oss iväg till en barnklinik som har engelsktalande doktorer. Det var dags för Ängstuva att få vaccin, eller hur det nu stavas. Hon har redan fått en spruta där för ett tag sedan, den här gången skulle hon få något tillägg som vi i Sverige redan har i vårat vaccin, men som japanerna inte hade börjat med när vi vaccinerade henne för någon månad sedan utan som de börjat med nyligen. Två hemska sprutor var det till och med den här gången. Som i det vanliga upplägget fick Rasmus hålla henne medan hon fick sprutorna, eftersom jag helst bara blundar då, och sen fick jag ta henne och gå runt och trösta. Hon var verkligen jätteduktig och grät endast några få tårar. Sedan fick hon som brukligt några "Hello Kitty"-klistermärken som vi ska sätta på vagnen. Rasmus sa tröstande till mig att nu var de sista sprutan på länge, den trösten höll bara i ett par minuter då doktorn sa att de här sprutorna måste tas om inom 4-8 veckor och att det sedan var 1-års sprutan som stod på tur, det är ju liksom inte så långt kvar till den heller.
I lekrummet efteråt träffade Ängstuva en annan liten flicka. Hon är ju inte van vid så små barn, men det verkade som om hon tyckte det var jätteroligt så nu ska Rasmus och jag försöka ta oss ner till den där "jidokan" eller vad det hette. Det är iallafall ungefär som öppna förskolan tror vi. Vi fick tips av en japansk mamma som jag träffat på ett par gånger, det ska tydligen vara gratis och ligger alldeles i närheten av där vi bor. Förövrigt kan jag stoltsera med att jag i barnklinikens lekrum, på japanksa, lyckades förstå och svara på frågan hur gammal Ängstuva är och dessutom förstå hur gammal den andra flickan var.
Man kan ju kanske tycka att jag borde kunna hanka mig fram lite granna på japanska nu. Jag har ju faktiskt läst en hel termin på halvtid plus lite extra på Kobes universitet och dessutom borde jag vid det här laget vara en smula miljöskadad;) Men i den här familjen är det Rasmus som står för den japanska biten, jag känner mig mera bekväm i den tysta och nickande rollen. Dels för att han är bättre på japanska, dels för att han gärna tar tillfällen att öva och dels för att jag är så feg. Den sistnämnda orsaken är nog tyvärr den främsta orsaken. Jag är nämligen ruskigt feg att göra bort mig, särskillt genom att gå vilse i språkdjungeln. Jag har aldrig varit förtjust i språk, det har ofta vilat en klump i magen inför språklektioner i mitt förflutna. Trots detta är japanskan det fjärde språket jag läst förutom svenskan. Jag vill ju lära mig, men när Rasmus finns i närheten och kan svara istället för mig så går det bara inte och inte vågar jag prova att öppna en konversation heller, det kan ju faktiskt hända att de undrar något jag inte förstår och det skulle ju kunna bli otroligt pinsamt. Men, men när jag kom hit vågde jag inte säga något, nu vågar jag iallafall säga enstaviga saker som tack, ursäkta och godag.
När vi var och handlade häromdagen fick vi lov att köpa lilla Ängstuvas första tandborste och tandkräm eftersom hon numera har två små vassa tänder i den där lilla munnen.
Här är de
Obs alla bilder som jag lägger ut går att klicka på för att få en större variant
3 månader
Idag har vi bott i det här landet i 3 hela månader. Ängstuva skulle precis fylla 5 månader när vi kom hit och nu är hon snart 8 månader. Det känns lite galet. Igår och idag har hon krypit lite mer ordentligt istället för att åla sig fram som hon annars brukar göra. Rasmus sa att han såg fram emot sommaren när man kunde låta henne krypa utomhus i gräset, men då kan hon ju troligen gå till och med. Jag har alltid tänkt att man så lätt ska märka när ens barn blir stora och att man automatiskt börjar tänka på hur man ska bete sig så att de inte ska påverkas negativt av ens handlanden. Men nu börjar jag bli orolig att de krävs lite mer vaksamhet än bara kännsla i den här barnuppfostrarbiten;) Alla dessa saker man måste tänka på, inte svära, inte titta på olämpliga program eller filmer när barnen är i närheten, inte stressa över gatan vid rött ljus, inte äta godis på vardagar (åtminstone inte när barnen ser) o.s.v Alla de här småsakerna innebär ju faktiskt förändringar i våran så kallade livsstil. Aja, det ska nog gå bra det där, men det krävs nog endel vaksamhet och aktivt tänkande.
Inatt tyckte jag vid ett tillfälle att Tuvis hade vaknat ovanligt många gånger, så jag bad min man kolla vad klockan var;
- Vad är klockan?... Du, vad är klockan? Kan du kolla det?
- Um...
- Hörru, kan du kolla det?
- Ja, klockan är...
- Nej, du har inte kollat på klockan än. Kan du kolla det?
- Klockan är...
- NEJ, DU HAR INTE KOLLAT ÄN. VAD ÄR KLOCKAN?
- Ja, ja, bli inte så sur...
Vad svarar man då?
Vi har tagit det rätt så lungt ett par dagar nu. Rasmus har varit sjuk, feber och ont i halsen och så, stackarn. Så nu har jag faktiskt fått agera lite halvklassisk hemmafru endå. Med halvklassisk menar jag att jag inte varit sådär superduktig, men endå lagat mat och handlat och så. Igår var Tuvan också lite hängig, skulle klättra på allt och rammlade hela tiden och blev jättearg om vi lyfte bort henne. Men idag tror jag de mår bättre båda två som tur är. Själv har jag bara ett konstigt sår på mitt giftasfinger. Fick det när jag städade på juldagen av nått medel tror jag. Rasmus sa att det kanske hade kommit dit något ämne som reagerar med guld, så nu har jag ringarna på fel hand. Knäppt!
Idag har vi ändå, trots våra svåra sjukdomstillstånd (betänk särskillt mitt, som ju är, o, så allvarligt;) tagit oss ner på byn och till stora affären för att införskaffa huvudsakligen blöjor. Den lilla damen är oroväckande stor nog att ha den allra största storleken på blöjor som vi sett här och det är stort nog att inte finnas på våran närbutik. Kanske är de där "up and go"-blöjorna större. Men de är bra mycket dyrare också, och dyra, det är de här vanliga blöjorna redan så det räcker.
Imorse när jag tittade till bloggen såg jag att jag fått en till kommentar. Den var fiiin:D Tackar! Och när jag tittade lite närmre såg jag minsann att moster Mi varit där och plitat dit några rader både här och där hon också så nu börjar ju det här bli riktigt roligt!:D
Nyårsafton
Vi åkte till Tokyo på nyår och träffade folk från Rasmus klass. Vi tog oss dit med hjälp av nattbus. De tog 8 timmar. Ganska maffigt faktiskt, men Ängstuva var riktigt duktig på att sova i selen. Det var dock inte riktigt lika lätt för den som hade selen på sig (det var inte Rasmus) att sova. Ständigt oroades man av att den lilla skulle hamna i något läge som genererade andningssvårigheter eller nackvärk. Men till och med jag blundade några minuter och när vi väl kom fram var vi mest lättade att allt gått så bra att vi inte tänkte så mycket på det där med bristande sömn. 
När vi kom fram var klockan 06.30. Det kändes tidigt, kallt och (detta trots att det var Tokyo) ganska dött. Vi irrade oss fram till stationen och letade upp platsen som David (Rasmus klassis) skulle möta oss på, den lite mera rimmliga tiden, kl 11.00 (tror jag det var). Efter att vi hittat platsen gick vi runt och försökte roa oss efter bästa förmåga detta ledde oss till insikterna att det är ganska fantastiskt att man kan klämma in så många Mc Donalds, Starbucks coffee och KFC på en sådan relativt liten yta och ändå få det att gå ihop och att Japan behandlar sina uteliggare annorlunda än man gör i Sverige. Här låter man de sova inne på stationsområdet på kartongbitar som finns att tillgå på området och vid sjutiden går en man i vita hanskar och väcker dem. Men det är inte särskillt skräpigt på allmänna platser som denna. Jag tror att japanerna helt enkelt inte slänger så mycket skräp omkring sig och man har också mycket arbetskraft som går åt till att städa så det är mycket sällan som man stöter på just skräp. Men man kan undra hur mycket skräp de går runt med i fickorna för papperskorgar, som inte är till för flaskor och burkar det vill säga, finns det inte gott om.
Nåväl, kl 11.00 (som jag ju tror att det var) kom David och mötte oss. Snäll som han är visade han runt oss lite i den stora staden och sedan åt vi lunch tillsammans. Det var gott, iallafall efterrätterna (buffevariant) och sedan visade han oss ett stort köpcenter där Rasmus äntligen kunde köpa sig ett mahiong-set (ett typ spel), så sedan var han glad och så började vi ta oss mot hotellet och eftersom Rasmus var på så bra humör och jag oroade mig över Ängstuvas sovtider fick vi till och med åka taxi en bit. Väl framme la vi oss att sova middag allihop. När vi vaknade var det middagstid och vi började leta efter ett ställe att äta middag på. Det vart väl ingen succemiddag för oss den dagen så det struntar jag att berätta. Sen badade vi och sov vi i lyxiga hotellsängar (utom Ängstuva som fick sova på golvet).
Dagen efter var det nyårsafton. Vi gjorde inte så mycket den dagen innan det var dags att träffa alla. Vi hann dock med att se på ett tempel som låg alldeles nära vårat hotell. Det var rätt stort och hade en fin trädgård med statyer och bäckar. Den hade också vissa informativa skyltar som deklarerade: NO PETS NO POOP.
Klockan 19.00 var det fördrink hos David. Det var hemskt roligt att träffa alla igen och dessutom få se hur David hade det i hans, nästan lite snobbiga;), studentlägenhet med varmvatten i kranen (!). Efter det var det middag som gällde. Jag lyckades, till min stora glädje, söva Tuven på vägen dit, sen lyckades jag vidare, till min stora glädje och förvåning, att lägga ner henne i vagnen också. Sen sov hon nästan hela middagen. Vi åt yakiniku, kött som man grillar själv över öppen eld. Det var gott. Jag tänkte lägga ut lite bilder sedan, men eftersom inte vi har någon annan kamera en en webbis så tog vi inga egna bilder så jag måste fråga fotografen eller eventuellt fotograferna om lov först.
Efter maten var det Kareoke. Jag försökte återigen sövaTuven på vägen dit, men det gick inte så bra. När vi väl var på plats fick vi reda på att Tuven inte fick vara därinne mer än en halvtimme, så efter att ha beslutat att inte bråka med personalen om att hon är mycket mogen för sin ålder, bestämmde vi att det var dags att åka hem. Det känndes lite trist att ge upp så tidigt och dessutom ta ett sådant hastigt avsked av alla. Men när vi väl lagt Tuven att sova, köpt godis, glass och dricka ur en automat, lagt upp mahionget och bestämmt oss för att pussas och skåla vid 12-slaget känndes allt rätt bra igen.
Dagen efter blev Rasmus tyvärr sjuk så vi bestämmde oss för att inte krångla med nattbuss hem utan tog det mycket snabbare, men också mycket dyrare, tåget hem. Det var skönt. Egentligen hade vi tänkt shoppa lite också, men allt var stängt på nyårsdagen. Men det gjorde inte så mycket tyckte vi.
På det stora hela var resan en mycket bra resa. Eftersom vi fick ditresan och hotellrummet i julklapp av Tuvens farmor och farfar plus att vi fått en massa andra pengar av folk i julklapp så lyxade vi rätt mycket med mat och så när vi var där, så det känndes verkligen som en semester. Tack alla igen som hjälpte oss med det!
Medan vi var borta hann Tuvens morfar fylla år den 31:a december och hennes farbror Nicke den 1:a januari. Så dem vill vi naturligtvis passa på att gratta också. GRATTIS!
Våran officiella grattisbild
I hela det här inlägget har jag använt mig av vissa koder för att få till det där a:na och o:na med prickar istället för att sitta och kopiera och klistra in och sånt skit. Detta tipset om hur man bär sig åt fick jag av min kompis Maria. Det tackar jag för!
Dessutom fick jag under min frånvaro den första kommentar på den här bloggen någonsin. Tack för det, det känns mycket bra!
