Tuven, Tuvens pappa och jag

     Fast egentligen fungerade schemat bäst igår, då följde vi det rätt fint faktiskt, men man får ju inte vara för benhård heller. Idag började dagen med att jag som vanligt sov till Tuviluvens första middagslur, men när det var dags för den ville Rasmus sova lite också och så sov de bra mycket längre än vad hon brukar göra själv annars, så de kom inte upp ordentligt förens ett. Efter det knåpade vi ihop schemat och sedan var det dags för blöjbyte. Då upptäckte vi plötsligt att blöjorna nästan var slut och vi fick börja dagens schema med att bryta det och åka ner till Rokko och storhandla istället. Det tog ganska mycket tid av det tänkta schemat, så efter det blev det lite halvdant alltihopa. Men det är ju inte så noga. Vi vet att det funkar ibland iallafall om man behöver styra upp sig lite och om man ser ill vad vi gjort denna helg i sin helhet har vi ju faktiskt fått mer gjort än vi brukar.

     Måste ju bara lägga in den här bilden som vi tog för några dagar sedan med tanke på temat i det förra inlägget.

Tuviluv med ett litet hårspänne. Som vanligt fick det inte sitta särskillt länge dock.

     Föresten la jag upp en film till på youtube imorse. Tuven och jag är på väg till parken och så hittar hon en sten som hon plockar upp och sen får man höra henne säga tack. Hon gillar verkligen stenar, har hon ärvt det från sin faster tro?

Adressen:    http://www.youtube.com/watch?v=qDejMoCI7s0       

Pappaprinsessan

Hjälpredan på plats

Tuva reder tovor

Sen fick han en annan prinsessfrisyr

     Som vanligt har jag inte satt mig in i hur jag ska lägga upp youtubeklipp på ett bra sätt så jag får lägga in en adress i stället. Men det verkar ju fungera fint det med. Filmade lite när lillpluttan lekte frisör. Tycker allt hon är duktig som förstår hur man ska göra med den där borsten. Hon har blivit så rolig nu, hon har börjat härma en massa saker vi gör. Dessutom kan man skicka henne på enklare ärenden nu, som att be henne om något man pekar på, eller ge henne något och be henne ge det till t.ex. pappa. Det brukar fungera riktigt bra faktiskt. Numera brukar hon vara förste handdukshämtaren om någon av oss har dushat och hon blir så stolt när hon får ge oss dem. Idag när hon gav den till mig stod hon kvar i nästan en minut och bockade och sa tack, tack. Sötfis!

     Jaja, här är länken;  http://www.youtube.com/watch?v=udqabFl6teM     och jag hoppas verkligen att jag inte pratar lika töntigt med henne jämt. Visst är man töntigare på film... visst...?

Undersöker kameraförpackningen (inget mera pillande på den riktiga kameran nu)

Men när hon såg att den riktiga kameran var framme tappade hon genast intresset för förpackningen

Bara peta liiite

Fin, men så stor hon ser ut den där lilla, lilla, lilla skrutten

Glad och fin liten locktjej

Det har gått jättebra att söva henne faktiskt. Helt över förväntan. Visst gråter hon och gnäller lite, kastar sig endel fram och tillbaka, men tillslut lägger hon sig till rätta och somnar. Ofta går det snabbare än det gjorde när jag ammade. Vi är så stolta och glada. Men visst har vi vett nog att inte ta ut segern i förskott, vi väntar oss en brottningsmatch varje  gång. Men duktig har hon varit hittills. Jätteduktig!

      Jag tror inte jag skrivit att vi ska få besök tidigare. Men så är det alltså. Linnea och David kommer hit den 5:e och stannar i omkring 10 dagar. Det känns jättefint för oss. Det vart liksom så tomt efter att vi haft tungt trafikerat med gäster under en rätt lång tid av Rasmus långledighet och helt plötsligt stod ensamma igen. Det har varit så tacksamt att se fram emot alla besöken och sen var de bara över och kvar fanns bara tid. Men nu har vi äntligen ett roligt delmål att se fram emot. Efter att de har varit här är det bara en och en halv månad kvar till hemkomst. Under den tiden kommer vi dessutom eventuellt, eventuellt åka till Kina en sväng och sedan kommer vi att få besök av Rasmus kompis Martin. Det blir så bra, så bra, det här. Jag är så glad att jag kommer att hinna avsluta mitt plugg redan innan Linnea och David kommer hit också. Kan ägna all min tid åt vad jag vill. Underbart!

      Vill också passa på att säga att vi ändå trivs bra här. Det gör vi verkligen. Känns verkligen fint att ha fått bo och vara här så länge. Jag tycker att det är som hemma. Vissa småsaker är bättre här och vissa är bättre i Sverige. Så det är ungefär lika bra som hemma, förutom alla underbara vänner, våran familj och våra släktingar. Därför väger Sverige tyngst, faktiskt. Men det kommer att kännas konstigt att lämna detta. När man lämnade Sverige visste man att man skulle komma tillbaka igen. Det känns inte riktigt lika säkert nu. Kommer vi någonin komma tillbaka hit? Hm, ja, det kommer kännas konstigt.

     Men, men, tillbaka till Ängstuva, nattamningen och tankarna. Jag har läst att vissa väntar tills barnet "är redo" innan de slutar amma. Väntar man bara tillräckligt länge slutar barnen förr eller senare att vilja amma. Det låter ju rimligt att göra så. Men dessa mammor som väljer att göra så stöter ofta på kritik. Många anser att det finns en gräns, vanligast vid 1 år tror jag, och efter det ska man sluta. Annars är det äckligt och onaturligt. Forskning visar dock att barn som ammas längre både är friskare och självständigare i större utstäckning än barn som ammas kortare eller inte alls. Ser man på det så, väger ju ammningsalternativet tyngre än det att sluta. Tycker jag iallafall. Men ibland handlar det ju om att mamman inte känenr sig bekväm i att amma och då blir ju saken en annan.

    Hursom, jag tycker inte riktigt att det vi gör nu är att dra ner på ammningen i första hand. Detta handlar om att hon inte ska vara beroende av att amma sig till sömns. Det vore jätteskönt om det gick att få henne att sova middag när vi är ute, utan att jag behöver gömma henne under en stor, varm tröja i stekheta solen och dessutom behöva bära runt på den där klumpen under hela tiden som hon sover. Hon väger ju lite nu. Dessutom vore det skönt för både Rasmus och mig om han kunde lägga henne lika väl som jag. Det fungerar ju inte alls nu. Jag tror att det är först efter detta beroendets avslut som hon kommer börja fundera över hur viktig amningen är egentligen. För som den är nu är den lika med sömn, och sömn är ju sjukt viktigt.

    Jag har ju funderat och spekulerat så mycket ikring det här att det i slutänden inte längre handlade om att hon skulle vara redo, utan sarare om att jag skulle vara redo. Jag hade gärna skjutit upp det längre. Det gör så ont att se henne gråta, veta hur jag kan trösta henne men inte göra det. Men jag längtade ju också lite efter att ta tag i det. Det är ju aldrig särskillt effektivt att skjuta problemen framför sig.

      Jaja, det gick väl sådär får vi säga. Jag valde tillslut att göra det så vanligt dte bara gick utan att amma henne i sängen. Hon fick amma lite framför TV först, sedan gick vi in till hennes madrass på golvet alla tre. Vi kramade om henne, pratade lungt, sjöng, erbjöd nappen, erbjöd välling, höll fast henne för att hon skulle ligga, lät henne rulla runt fritt för att hon inte skulle känna sig tvingad, lite om vart annat, provade alla mina knep jag kommit på att lugna henne med efter långa funderingar och experiment. Hon bara skrek och skrek och skrek. Trött som aldrig förr, men inte kunde hon slappna av inte. Eftersom hon vägrade dricka vällingen kom vi tillslut på att ernjuda henne lite vatten från sin vanliga mugg. Det ville hon iallafall ha lite av. Efter det blev hon lite lugnare och strax efter det hittade vi ett sätt att frenetiskt gnugga hennes rygg tills hon blev lugn. När hon väl lugnat sig somnade hon snabbt. Egentligen tog väl hela proceduren inte längre tid än det brukar göra när jag ska nattamma henne, men den var långt mer smärtsam och krävande för oss alla. Men nu är vi igång iallafall och nu gäller det att inte ge upp i första taget. Tack och lov har hon varit lika mysig som vanligt nu på morgonen och natten var ganska lugn. Hon fick ju morgonamma lite förstås och lite på natten med.

     Nu sover hon morgon middag och jag och Rasmus ska äta lite scones som han har bakat i min ugn. Mys, mys.

Sera-san, mamman som var och kalasade med oss på Tuviluvens födelsedag var gullig och skickade oss sina bilder eftersom våran kamera är på lagning, som bekant. Fick förövrigt post idag om att den nu var lagad, så vi får se när vi vågar ta oss in till Sannomiya igen.

Ängstuva och Kou-chan tar sig ett litet snack på filten efter fikat. Så fina så!

     Men egentligen är vi förståss inte sjukare än vi varit de senaste veckorna. Det är som löss ungefär, om man pratar om det, kliar det genast lite retligt i hårbotten. Man försöker vifta bort tanken, men kliandet slutar inte förän håret är genomtittat, eller möjligen om tanken lyckas glömmas.

    Det vi tänkt att göra denna vecka i åtgärdande syfte för att i största möjliga mån undvika denna sjukdom är att hellre gå promenader än att leka i parken, klara oss på det vi har hemma och bara handla i närbutiken om vi behöver något, inte åka ner på stan (eller någon annanstans där det är tungt befolkat) och naturligtvis vara extra noga vid tillagandet av griskött. Enligt vad Rasmus läste igår finns det inga bevisade samband mellan griskött och sjukan, men det var ändå ett tips att vara extra försiktigt och det kan man väl bara vara då helt enkelt.

...var Tuviluven idag på sitt ettårskalas.

Hon fick den fina klänningen av sin morfar med fru och sina två fastrar Bea och Daniela i födelsedagspresent på posten. Den passade perfekt och jag tror hon kände sig fin också. Verkligen synd att vi inte har en bättre kamera just nu.

     Vi har haft en fin dag med tårta, karkor, muffins och trevligt besök. Tuva fick en fin prydnadsdocka av gästerna och en bukett rosor. Naturligtvis skulle jag ha tagit lite kort på dockan också, men det får bli en annan dag. Kanske gör jag det först när kameran, "den riktiga", har kommit tillbaka.

    Imorgon ska vi ha barnkalas här hemma. Bara två gäster, men det är bra endå, för vi har nämligen vågat bjuda in en japansk lekparksmamma och hennes lilla femmånaders, Kouchan (chan är ett tilläggsnamn man ger alla barn, som ett smeknamn typ. Medan Kou också är ett smeknamn av barnets riktiga namn. Det utalas Kå, med ett långt å. Ängstuva heter ju Tobachan, eller Tubachan). Det ska bli mycket roligt tycker vi, om än lite läskigt. Vi ska äta pizza, tårta och fikabröd. Vi har bakat och städat hela dagen idag, förutom den lilla stunden vi var nere i Rokko. Det var nämligen dags för lilla Tuven att få sitt poliovaccin. Så medan hon och hennes pappa var på komunkontoret tillsammans med en massa andra barn och deras mammor för att inta vaccinet oralt, var jag nere och handlade lite prylar till barnens fiskedammspåsar. Jo, vi fattar ju att en femmånaders och t.o.m en ettåring inte riktigt kan förstå sig på nöjet av en fiskdamm. Men vi tyckte det vore lite kul att de fick se hur vi gör i Sverige, även om vi får förklara att det egentligen brukar gälla lite större barn.

     Ängstuva ska få, en lite påse kex, två små bollar och ett par sandaler i sin påse. Sandalerna blev ett litet konstigt val eftersom hon inte var med när jag köpte dem och kunde prova. De är lagom tjocklek, nästan så att hennes fötter är lite för breda, medan tårna har en lång bit kvar att nå fram dit tån egentligen ska vara. Vi funderar på att skära av dem en bit fram eftersom det är sådant material att man skulle kunna fixa det, eller så får hon ha dem som de är, även om det ser lite roligt ut. De kostade ändå bara motsvarande ca 40 SEK. Kouchan ska få en kortärmad och kortbenad liten body och en liten boll. Jag hoppas det blir bra, jag tycker iallafall att bodyn har en stil som borde passa, iallafall om man jämför med vad jag sett av dem i parken.

     Just nu håller Rasmus på och vyssar en skrikande Ängstuva. Hon ville inte sova idag, jag har legat där inne i 40 minuter och försökt, så nu håller han på att trötta ut henne lite. Men det börjar väl bli dags för mig att gå dit igen.

      Det är inte klokt vad fort tiden går. När vi kom hit till Japan var var vi stolta föräldrar till en liten plutta på fem månader som just hade lärt sig att rulla runt. Det var stort tyckte vi då. Nu springer hon runt här och krossar porslin, väljer vilket gosdjur hon vill ha, pekar på fåglarna och säger pip, pekar på pappa och säger där, pekar på tårna när vi sjunger "huvud, axlar, knän och tår", pekar på kexen och nickar intensivt. Men det är ju inte bara det, hon kan mer, mycket mer. Vi hinner knappt inte med i allt nytt hon lär sig. Nya saker varje dag. Och nu har hon följt ett år, hela vägen runt.

      Vi har haft en underbar dag idag. Vi har öppnat paket, provat de nya leksakerna, både de som ska vara inne och de som ska vara ute, varit i parken, varit på stan, ätit tacos och chokladpudding med grädde och banan och provat nya kläder.

Mamma och pappa ♥ Ängstuva

     En kul sak som hänt är att vi var på zoo igår. Äntligen kunde jag nynna på mora träsks visa "på zoo", i en miljö som den passade i. Har nämligen nynnat på den i några dagar nu. Jättesynd att inte ha kameran där alltså, men vi får väl åka tillbaka sedan när vi hämtat ut den igen. Det ligger nämligen bara en station med pendeltåget från oss och inte var det särskillt dyrt och heller inte så litet som vi kanske först hade trott. 

      Egentligen hade vi kanske heller inte trott att Ängstuva skulle ha så stort utbyte av trippen. Inte så att vi hade trott att hon skulle vantrivas, utan mer att hon inte skulle märka så stor skillnad på att gå i parken och vilken vanlig promenad som helst. Vi tänkte utflykten lite mer som vårat eget nöje, att få åka på utflykt med våran lilla familj och malla oss lite. Men faktiskt så verkade hon tycka att dte var riktigt kul. Främst tror jag flamingona och elefanterna var intressanta. Hon pekade och babblade lite. Sen fick hon också gå omkring en hel del själv på området och det var naturligtvis en hit.

       Efter en dag på zoo somnade hon dessutom riktigt snabbt på kvällen våran lilla pärla.

    Då kommer det troligen se ut så att vi ger henne välling på kvällen medan vi släcker ner och hon får titta på lite TV. Jag vet att det inte är bra att låta barn titta för mycket på TV, eller att för den delen göra TV-tittande till en del av nattrutinen. Men nu är det så att den här lilla tjejen är en väldigt aktiv unge och enda gångerna hon kan slappna av ibland (ja, det gäller ju inte alla gånger) är när hon ammas, när hon ser på TV eller när hon åker vagn. Tyvärr kan hon inte känna sig bekväm att ligga i vagnen, då blir det genast fight. Jag känner hursomhelst att ska vi ta bort hennes största avslappningstrygghet får vi ersätta med det näst bästa. Sedan är det inte sagt att vi alltid kommer att titta på TV. Om det visar sig fungera byter jag gärna TV-tittandet mot en godnattbok i framtiden.

    Ny, svensk fullkornsvällning fick hon massvis av från Sverige när Rasmus familj var här också och den verkar hon faktiskt gilla, så det är ju iallafall ett stort plus.

    En annan grej som vi börjat med nu, för att hon lättare ska kunna hitta lite lugn på egen hand, är att vi köpt en napp som vi försöker stoppa i henne både lite nu och då. Det kan verka lite konstigt kanske, att man vid ett års ålder försöker vänja ett barn vid napp. Men i och med att hon är så pass aktiv som hon är, anser vi att de flesta knep som kan tänkas hjälpa, är värda att provas. Meningen är ju inte att hon ska börja ha napp titt som tätt, det är bara nu i invänjningsperioden som hon får ha den så ofta som möjligt för att hon ska börja tycka om den. Tanken är att hon sedan bara ska få ha den när hon ska sova.

    Som det ser ut nu sover hon på sin lilla madrass brevid våran säng. Vi har inte velat lägga henne i spjälsängen eftersom det blir ett sådant jobb att lyfta i och ur henne ur den varje gång hon vaknar på natten och vill ammas. Dessutom riskerar hon ju att vakna igen om jag lyckats få henne att sova och ska lägga tillbaka henne. Ett annat problem med spjälsäng är ju att man måste böja sig så långt ner för att lägga ner henne i den, nu när man måste ha den på den lägsta nivån, och jag är faktiskt inte säker på att jag når ner att lägga henne i den, åtminstone kan jag inte göra det på ett smidigt sätt. Därför har jag, eller vi, inte riktigt bestämt hur vi ska göra med den ännu.

     Det som är bra med att ha henne i sängen är ju att hon inte kan gå någonstans när hon vägrar att sova. Det blir ett tydligt tecken för henne att hon förväntas vara i sängen. Man slipper ju då att aktivt hålla henne på plats på madrassen och kan istället bara finnas i rummet och lägga henne ner med jämna mellanrum. Ett annat litet plus är ju att man alltid vet var man har henne och hon kan inte smyga upp och göra bus.

     Det som är dåligt med sängen är dels det att jag kommer att nå så dåligt att lyfta i och ur henne. Dels det att det inte går att ligga brevid henne och kramas, dutta i rumpan och gnugga på ryggen. Visst går det säkert att klämma in sina händer mellan spjälorna och iallafall på så vis nå att dutta i rumpan och gnugga på ryggen. Men om jag känner henne rätt kommer hon att hinna ställa sig upp igen under den lilla tiden jag går från att lägga henne ner och sedan hinna få in mina händer mellan spjällen. Så där är man lite kluven över hur man ska göra. Man kan ju heller aldrig vara säker på hur bra de olika sakerna kommer att fungera.

    Men om vi väljer att introducera den nya sängen kommer vi iallafall att göra som så, att hon får vara med och bygga om den (flytta ner sovplanet till nedersta hacket) och så kommer hon få provligga den och vi kommer att berömma henne. Vi kommer prata mycket om att hon har blivit så stor och duktig under dagen samt att vi längtar tills hon ska få prova sova i sin nya säng som bara stora, duktiga barn får sova i.

    Middagslursammningarna fortsätter jag nog med ett litet tag tills hon börjar acceptera nattens nya rutiner. Sen är det ju bara att hoppas att hon någonsin kommer att acceptera dem också.

    Som sagt, kan man ju aldrig veta hur bra eller hur dåligt det kommer att gå. Men jag ser framför mig många, långa nätter med mycket gråt. Det känns nästan lite overkligt att hon ska kunna lära sig att somna av sig själv i framtiden. Förmodligen kommer hon att göra det förr eller senare hur som, men jag tror det kommer att dröja länge. Därför har jag länge skjutit upp det här och funderat på när den rätta tiden verkligen är, men nu när jag sett att hennes ettårsdag någorlunda sammanfaller med mina studiers avslut känns det verkligen som den rätta tiden och det känns verkligen skönt att ha ett datum.

      Men efter att ha spårat allt för många till detta facebook blev jag, trots alla mina förutfattade meningar, medlem. Nyfikenheten tog helt enkelt överhanden. Till min stora besvikelse tvingas man ju "ansöka om att bli vän" med någon innan man kan söka igenom deras upplagda information. Det fungerar alltså inte alls att spionera på ovetande folk på det viset. Trots denna besvikelse har jag nu det senaste dygnen ägnat, säkert många timmar, åt detta nya. Jag har kommit i kontakt med många som jag inte pratat med på flera år och fått en hel del intressanta fakta om massor av människor. Så, slutsats, facebook är kanske ändå lite bra.

        Ett annat tecken på att man blir gammal är ju att t.ex. födelsedagarna blir mer vaga och vardagslika för vart år som går. Presenter är förvisso något jag fortfarande tycker barnsligt mycket om, men man känner ändå att innehållet inte är lika viktigt längre och visst somnar man dessutom lika stenad som vilken dag som helst dagen innan födelsedagen numera. Och vad man önskar sig för saker sen då. Inspirerad av Elins inköp samt avsaknaden av att kunna baka något ordentligt önskade jag mig endast en ugn av min man i födelsedagspresent i år. Hur vuxet är inte det? Och mammigt om inte annat? 

       Men det var hursomhelst tur att jag önskade mig den där ugnen, för jag fick den. Och nu har vi lagat både varma mackor, hemlagad pizza och köttfärspaj i den med genomgodkänt resultat. Hurra hurra!

Mina fina tårtor som älsklingen bakat åt mig på födelsedagsmorgonen. Jordgubbstårtan var en sådan där underbar tårta som man fick äta upp alla jordgubbar på även om man inte tog all tårta som fanns under och så fick man köpa nya gubbar senare om man ville.

       Idag har vi varit och ätit yakiniku med Jocke och Tomatsu. Tomatsu är Jockes, typ japanska fadder, tror jag och dessutom är han med i samma Nihon Kenpo klubb som Rasmus. Han verkar vara trevlig mot dem även om jag inte tror att han tittade åt mitt håll ens en gång. Hursomhelst ringde en kompis till Jocke under middagen och undrade om de skulle ut på kvällen. Han frågade hur vi ville göra, Rasmus sa att vi måste hem med Ängstuva och utan att reflektera säger jag att jag och hon kan åka hem själva. Det nappade Rasmus på, så nu sitter jag här ensam denna fredagskväll. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men som tur är har jag en omtänksam man som inte låter mig sitta ensam utan snask stt trösta mig med iallafall.