Nya äventyr
Nu är Elin här och det är dags för nya äventyr. Eller ja, idag har vi gått lite nere i våran stad Rokko och ätit på en restaurang vi ätit på förut och sjungit lite karaoke på ett ställe vi sjungit på förut. Imorgon ska vi till Kyoto och titta på aporna igen. Så så värst mycket nytt blir det kanske inte till att börja med, men kul ska det bli.
Aporna var väl egentligen inte så planerat, snarare kan man säga att vi ska dit p.g.a. bristande plannering då vi glömmde Rasmus väska med wordtank och andra grejer så som viktiga papper av olika slag som låg i den. Men vi ska inte bara se på aporna i Kyoto, det blir andra, nya , spännande saker också.
Det fanns ingen bild på Elin i vårat fotoutbud på datorn ännu, men den här fina fanns på mina gullgrisar iallafall så den får duga så länge. Sedan får jag ta och lägga upp en på Elin, ja, om jag får för henne förståss.
Att vara kvinna
Jag funderar ganska ofta på det där med att vara kvinna. Till största delen är jag mycket nöjd med att få tillhöra denna mytomspunna grupp av människor. Jag skulle aldrig vilja byta, om det inte vore bara för en dag eller så, bara för att få prova. Men hur ska man vara som kvinna och hur vill jag att en kvinna ska vara?
Många strävar efter att männen och kvinnorna ska bli ett, kanske till och med så mycket att gruppen "männen" och gruppen "kvinnorna" inte längre ska finnas utan att det blir ett och samma och kallas gruppen "människorna". Men det vill inte jag. Jag både vill och tycker att kvinnorna och männen är olika och det inte bara till utseendet. Jag har inget emot att göra typiska "kvinnogöror" bara för att det är just "kvinnogöror". Snarare kan jag bli lite lycklig av att få känna mig lite extra kvinnlig ibland.
Nej det är inte där problemet med kvinnoförtryck ligger kan jag tycka. Problemet ligger i att typiska "kvinnogöror" och typiska "mansgöror" anses ha olika värde. Men vad gäller det är det ju främst, iallafall idag, mannen som vill ägna sig åt "kvinnogöror" som riskerar att bli nedtryckt snarare än kvinnan som vill ägna sig åt "mansgöror". Kan det inte bara vara så att oavsett vilket man vill ägna sig åt så är det okej, även om det är ovanligt? Låt typiskt manligt och typiskt kvinnligt vara lika värt. Låt inget vara fånigare eller tuffare än något annat, bara olika. Enkelt!
Men naturligtvis är det inte enkelt, för längst där inne har vi nog alla vissa förutfattande meningar om det ena och det andra. Oavsett om vi vill det eller inte och oavsett om vi är medvetna om dem eller inte så ligger de där bakom pannbenet och hjälper till att styra våra val. Hemskt egentligen att man säkerligen gör val som strider emot vad man egentligen vill tycka för att man omedvetet tycker något annat. Man blir lurad utav sig själv.
Sen är det ju det här med hur man ska se ut. På den fronten har jag ständiga innre strider med mig själv. Dels vill jag naturligtvis vara så fin jag kan bli i andras ögon samtidigt som jag gärna vill låta mustascherna växa ut, så att säga, för att bidra till att folk börjar se kvinnan (och människan) som hon är utan diverse plågsamma hårborttagningsprodukter, dyra parfymer, tidskrävande hudbehandlingar och överspacklande make-up artiklar.
Vad gäller sminket har jag väl för ganska länge sedan slutit fred med mig själv. Jag ser ut som jag gör till vardags helt enkelt. Kläder, assocearer och frisyrer kan väl vara mer utarbetade en vardag jämnfört med en annan, men smink sätter jag ytterst sällan på mig till vardags. Kanske har det att göra med att jag hellre sover en stund längre på morgonen eller att jag, om jag väl kommit upp i tid någon gång, hellre äter frukost längre eller ser på TV än att kladda på mig det där. Kanske har det att göra med att jag, om jag väl tagit på mig smink en dag, aldrig orkar tvätta bort skiten på kvällen. Kanske har det att göra med att jag aldrig lagt ner någon tid på att lära mig att lägga smink så som man bör och därför efter en halv dag snarare har svarta skuggor under ögonen än runt dem. Men utåt sett och enligt mig själv har det att göra med att jag tycker det är tusen gånger roligare att kunna komma extra fin till en fest än att komma extra ofin till jobbet/skolan en dag som jag inte hunnit sminka mig på. För man blir generellt finare av smink, med våra tankar av vad som är fint idag, det blir man, tyvärr.
Vad gäller parfymer så gillar jag inte allt för starka lukter. Jag gillar hellre parfymerade lotioner i så fall, det har jag provat i perioder, men jag orkar aldrig använda sådant varje dag, det bara går inte. Inte deodoranter heller, tyvärr alla medresenärer på tunnelbanan en solig sommardag, men jag orkar aldrig få rutin på det där och jag glömmer det nästan alltid även om jag tänker att jag ska ta det någon extra påfrestande dag. Förresten är det aldrig jag som luktar värst på tunnelbanan en solig sommardag endå.
Det är väl helt enkelt det där med mustascherna som jag fortfarande strider om ordentligt. Vissa sommardagar känner jag mig stark och duktig och låter alla fluktare spana in mina lurviga ben nedanför kjolen. Andra dagar orkar jag inte bli utstuderad och gör därför en rokad med någon gammal, rostig engångshyvel som jag hittat längst bak i ett skåp eller långt ner i någon låda (nejdå, jag använder faktiskt hårborttagningsmedel numera). Efter ett sådant ingrepp känner jag mig finare och mindre uttittad men inte lika stolt.
Egentligen vill jag ju ha kvar allt hår på benen alltid. Jag vill att fler och fler kvinnor ska börja göra så tills det blir en helt normal syn att se och således kunde man också se på det som den självklarhet som det faktiskt är. Kvinnor har också hår på benen, tyvärr, men så är det. Men jag vill också att alla som ser mina naturliga benbeklädnad ska veta hur jag tänker och förstå varför jag lämnar dem som de är. Men det skulle ju liksom bli lite konstigt om jag sitter där på tunnelbanan den där soliga sommardagen, luktandes svett och med en luden benuppenbarelse, hållandes ett föredrag om varför jag ser ut såhär för vilt främmande människor. Det skulle ju vara lite kul ioförsig, men jag har nog ingen större chans att bli tagen på allvar och föresten skulle jag ju få börja om vid varje station eftersom det kliver på nya människor med svettlackade pannor hela tiden, som också måste få veta varför. Nej, det håller inte, tyvärr.
Jag brukar önska att jag hade så mycket mindre hår överallt (utom på huvudet förståss, där skall det minsann svalla) så kunde jag låta allt vara som det är och dels göra mitt bästa för jämnstäldheten samtidigt som jag kunde vara relativt fri från denna generande hårväxt. För det är inte snyggt med hår som sticker fram under bikinitrosorna, inte ens om man kisar lite, tyvärr.
Jag har iallafall turen att ha en man som knappast skulle märka om jag fixat benen eller inte. Visst kan man få en komplimang om man gjort det, men då måste man berätta det först så han ser det.
Att hantera den innre striden med den generande hårbeväxten hemma i Sverige kan vara svårt. Ska man låta raggarstängen sitta eller ska man noppa? ögonbrynen? Benen? Armhålorna? Bikinilinjen?
Jag hade en gång en klasskamrat som berättade att hon och en tjejkompis till henne hade tyckt att det var så häfftigt med raggarsträng på tjejer att det hade rakat sig på magen för att få den att framhäva extra tydligt. Det är coolt tycker jag, att man uppskattar något som är så abnormt (tror man kan använda abnormt i sammanhanget). Lite grann som en annan person jag känner, för att inte nämna några namn, som önskade sig glasögon och tandställning för att det såg så intressant ut.
Men för att gå tillbaka till den generande hårväxten, är ju det åtminstone något man kan göra något åt. Men sen är det alla andra krav på hur man ska se ut också. Kan jag säga till alla i omklädningsrummet att jag faktiskt har fött ett barn också, eller verkar jag dum? Kanske kan det till och med tro att jag ljuger?
När man är här i Japan blir ju allt detta om möjligt ännu svårare. Vad är normerna här och vad borde man göra och vad borde man inte göra? Hur är det okej att se ut här? Och vad tänker/tycker de om man gör annorlunda?
När vi var klara med våran vistelse i Kyoto tyckte de tre grabbarna att vi skulle gå och bada. Samma dag, på en gång, bara sådär, helt ogenerat. Herregud, jag är kvinna, det tar lite längre än tre sekunder innan jag kan vara mentalt förberedd på något sådant. Och inte bara mentalt, utan fysiskt också (om man kan använda det uttrycket här). Tur att jag inte kan japanska och inte vågar gå in själv på tjejernas på grund av det och tur att jag har en Ängstuva att ta hand om och vara osäker på om hon tål varma, parfymerade bad, så jag slipper skylla på min svaghet som kvinna.
Ett youtubeklipp
I Torsdags åkte iallafall vårat besök tillbaka till Tokyo. Tusen tack för en trevlig tid, verkligen skitkul med lite besök så man kan få uppleva lite annat än bara samma hela tiden. Känner mig lite dum för att jag inte tackade ordentligt för maten de bjöd på. Jag skulle verkligen göra det, men plöttsligt hade de åkt redan. Men tack iallafall så jättemycket för den! Ni är så snälla!
Sedan skulle Elin komma på Fredagsmorgonen, trodde vi, men det hade hon inte alls sagt för hon ska komma först på Tisdag. Det är nog lite tur, iallafall för hennes del. Det innebär nämligen att hon kommer att möta vårat hem i ett mer städat skick än hon skulle gjort annars, samt att jag och Rasmus hinner planera lite mer och Luvis får sova ut lite. Dessutom har ju jag alltid så mycket plugg på söndagarna, eftersom de oftast är sista inlämningsdagen på en massa uppgifter då samt det faktum att jag nästan alltid skjuter upp allt till sista dagen.
Igår fyllde min mormor 70 år. Det blev kalas för hela släkten med 40 personer på middag, och inte kunde vi vara med heller, för vi är ju här, i en annan världsdel. Trist! Men vi grattar henne iallafall så mycket! Hurra hurra!
Jag vet inte hur man lägger ut youtubeklipp här på bloggen som jag sett att andra gör, men jag kanske kan länka till det iallafall (eller nej, det funkade inte heller, inte som jag tänkt iallafall, men jag kan ju lägga upp adressen, så kanske den funkar som en länk). Vi har nämligen lagt upp en ny film på Tuvan. Om ni vill se den så klicka på http://www.youtube.com/watch?v=A5vYFnEcuhk&feature=channel_page (om det funkar, annars får ni väl kopiera texten helt enkelt). Var bara snälla och ignorera den fåniga mammarösten som bäbispratar.
Kyoto
Nu är det äntligen dags att lägga in lite bilder från Kyotoresan.
Här står grabbarna utanför vårat gemensamma vandrarhem i Kyoto. Från vänster har vi då Rasmus, sedan David och bredvid honom, Daniel, som är en forn gymnasiekamrat till David. I vagnen ligger Ängstuva och har som en alldeles särskillt duktig flicka själv somnat i vagnen för första och hittills enda gången (som förälder kan man bli mäkta stolt för mindre).
Jag, Rasmus och Ängstuva bodde i ett privat rum på vandrarhemmet med eget badkar och egen toalett. Taket och väggarna var tapetserade i guld och rummet kallades på vandrarhemmet för "golden ensuite", vilket ju låter mer än snoffsigt. Det var det kanske också om man jämnför med hur David och Daniel bodde. De bodde nämligen i sexmannarum tillsammans med främlingar. Fast egentligen vet jag inte hur de hade det därinne, jag var nämligen aldrig där. De föll sig liksom lite naturligt att det var på vårat rum som vi satt den tid vi inte sov eller var ute på andra äventyr. På bilderna ovan ser man Rasmus och Ängstuva i vårat guldrum. Täckena var enormt stora och tunga, vilket gjorde att Ängstuva knappt kunde kravla sig ur dem om man la henne i dem.
De första besöket vi gjorde tillsammans var till Silvertemplet. Egentligen skulle vi till guldtemplet men det heter tydligen väldigt lika på japanska och ser dessutom rätt lika ut i japansk skrift, så det var inte fören vi betalat inträdet och gått runt hela området fören vi började reagera på att inget vi dittills sett hade varit i guld. Silverpaviljongen, själva templet alltså, var dessutom under någon slags konstruktion och såg endast ut som en byggnadställning. Det resulterade förstås i att själva templet inte var särskillt intressant att betrakta. Naturen var dock väldigt vacker (precis som min älskade) som man kan se på den första bilden här ovan. Dessutom hade de massor av olika mossor, var av vissa var engelskt översatta som "important moss", villket vi tycket var mycket underhållande. Något annat som var underhållande var att David på ett ytterst fenomenalt sätt lyckades beskriva hur lätta japanernas minst mynt är (villket också kan understryka dess minimala värde) då han, när han ska kasta myntet i en "önskebrunn", lyckas få den att flyta. Vilket den andra bilden här ovan illustrerar.
Nästa anhallt blev dock guldtemplet. Den här gången bafann sig inte den huvudsakliga paviljongen under konstruktion som tur var. Dessutom var inträdet billigare än det var till silvertemplet, lite märkligt kan man tycka. Som man ser på bilderna här ovan har vi kort på oss alla framför denna ståtliga paviljong. På den sista bilden kan man också se en fin fågel om man klickar på den så att den blir större.
Dagen därpå besökte vi Todai-ji templet. Det var ett budistiskt tempel som hade den egenheten att det var fullkommligt omringat av tama rådjur. Ängstuva var lite nyvaken och inte allt för förtjust i att närma sig de konstiga djuren, vilket man kan se om man klickar upp den första bilden här ovan. Jag ska väl erkänna att jag själv inte var allt för bekväm i att möta dessa hordar av djur som i vanliga fall är skygga. Men lite roligt var det allt också.
Vid templets ingång kunde man tända rökelse för att bli av med olika åkommor man hade eller om man bara ville blåsa igenom själen en anning. Rasmus, Ängstuva och David provar på det. Här är den största statyn man kunde se i templet. Buddah.
Här är den största statyn man kunde se i templet. Buddah.
Todai-ji templets område var väldigt stort. Man kunde gå omkring länge och titta på fin natur och fina byggnader. Om de inte hade varit för att vi varit så hungriga och att området inte hade någon försäljning av ätbara saker hade vi säkert gått omkring ännu längre än vi gjorde. Här ovan är iallafall en bild på ett fint träd vi gick förbi.
Bilderna ovan föreställer först mig och Ängstuva vid en anhalt mitt i promenaden på Todai-templets område, samt en gruppbild på oss alla som vi åstadkom genom att använda nedräkningsfunktionen i kameran (en uppfinning man använder flitigt här i Japan då gruppbilder är mycket populärt).
Senare besökte vi också apberget. Där fanns fullt med halvtama apor. Man fick inte klappa dem och inte stirra in dem i ögonen, men man fick vara väldigt nära. Själv tyckte jag att denna utflykt var alldeles fantastisk, en trevlig promenad, en intressant och rolig upplevelse och en fantastisk utsikt när man väl nådde toppen. Ovan en underbar bild på Pappan, Tuvan, Apan och utsikten över Kyoto.
Denna bild visar Daniel med den fina väskan man fick låna av appersonalen innan man gick upp på berget då aporna agerade tjyvaktigt om man hade vanliga påsar samt David i en underbar pose som jag blir så glad av att se varje gång jag tittar på bilden. Här är vi påväg ner från apberget.
En varsin bild på alla mina medresinärer påväg från apberget och i väntan på tåget i solskenet.
Allt som allt var Kyotoresan väldigt mysig och vi är så glada att David tog initiativet till denna utflykt, något helt annat än att sitta och häcka i lägenheten i Kobe det!
Sedan måste jag bara avsluta med denna bild som visar den typiskt, japanska, aktiviteten karaoke. Mest bara för att Tuven är så söt i sina hörselskydd!
Rubriken borde lyda "Kyoto", men nej, inte just nu
Eftersom vi spenderat hela helgen i Kyoto och jag uppenbarligen varit så upptagen att inte ett ord har kunnat skrivas på denna blogg ända fram tills nu, så vore det ju kanske klädsamt om jag kunde dela med mig lite av vad som hänt där. Jag hade egentligen också tänkt att ta detta guldtillfälle jag nu fått, att skriva lite om just vistelsen i Kyoto. Rasmus, våra två gäster David och Daniel, samt Martin spenderar nämligen kvällen/halva natten i Osaka just nu, så det är ju alltså ett ypperligt tillfälle för mig att nörda vid datorn. Detta helt utan att varesig känna mig ogästvänlig eller stoppklossaktig vad gällande datorn. Men nu är det så att vi tagit en hel del kort i Kyoto som vi ännu inte lagt in i datorn och kameran som korten ligger på är nämligen också ute och gör Osaka osäkert inatt. Därför väljer jag helt enkelt att skriva mer om Kyoto när jag kan kompletera och styrka min berättelse med hjälp utav dessa bilder.
Egentligen önskar jag lite att de kunde ta och komma hem nu. Jag är nämligan ganska hungrig och vet inte riktigt vad får ta (Rasmus har planerat maten) och jag kan ju inte börja på en påse snacks nu. Inte på en tisdag och framförallt inte ensam. Fast om sanningen ska fram så åt jag en hel påse själv igår av samma anledning, de var borta och jag var hungrig. Naturligtvis hindrade det inte mig från att sitta med och dela på ett par påsar tillsammans med dem lite senare på kvällen också. Fy för mig, och inte får jag träna heller, för öronas skull, det har faktiskt Rasmus sagt. Och det känns tråkigt att inte bjuda på snask när man har gäster. Får helt enkelt köra på att ha dem ute på kvällarna/nätterna och mig hemma utan snarr i lägenheten. Men örorna är för övrigt näst intill bra numera iallafall.
Anledningen till att jag sitter hemma när de andra är ute är naturligtvis p.g.a. den lilla solskensprinsessan. Även om hon brukar kunna somna i selen ganska lätt så sover hon ändå inte så bra när man är ute och flänger. Villket man kan förstå om man själv har problem att sova på andra ställen än man är van vid. Om man lägger till att hon sover i sina ytterkläder antingen i en vagn som då och då kan knuffas till eller att hon sitter på magen på en mamma eller en pappa som rör sig på olika sätt, att hon ofta tvingas passera upplysta platser och dessutom tvingas ha ett bar klumpiga och stora hörselskydd på sig kan nog flera förstå varför hon inte sover så bra på dessa utekvällar. Det blir ju heller inte enligt de rutiner hon numera är van vid. Vi var faktiskt ute en kväll i Kyoto allihopa och sjöng karaoke ända till ett på natten eller vad det var. Det var kul och det uppskattades mycket utav mig, även om Tuven var vaken större delen av tiden och jag hade lite ont i magen för sakens skull. Men hon sov ju igen det ganska snart och jag tycker det kan vara okej någon enstaka gång. Men det är verkligen inte värt det i längden, inte värt att han ont i magen och känna sig som en dålig mamma för en utekvälls skull. Och vill jag någon gång gå ut så stannar Rasmus hemma med henne förståss. Men jag gillar känslan av att sitta hemma och känna mig mammaaktig medan karlarna är ute och roar sig. Men det var lite läskigt att åka hem själv med Ängstuva från Osaka, jag är ju inte van vid det.
Idag har Ängstuva dock varit lite gnällig. Jag undrar om hon kanske fått lite för mycket nya intryck de senaste dagarna. Det har ju bara varit utflykter och äventyr dagarna i ända, så imorgon kanske hon och jag tar en hemmadag med de brukliga rutinerna och den vanliga parkpromenaden. Vi får se vad de andra vill göra, är det en kortisutflykt eller en lugn naturutflykt kanske vi kan hänga med endå, vi får se, de kanske rent av är lite trötta på nya intryck själva.
Ängstuva har blivit mer bekväm i att släppa taget om det hon håller i som stöd när hon står nu. Ibland kan hon stå flera sekunder för egen maskin och hennes mamma och pappa blir så stolta. Hon har dock inte haft så mycket möjlighet att öva på det nu när vi varit borta, men det får bli lite uppmuntran till det imorgon.
Borta över helgen
I helgen ska vi åka på utflykt till Kyoto. Vi ska träffa Rasmus klassis David och en vän till honom där och spendera helgen tillsammans med dem där och sedan föler de med oss hem och bor här i ett par dagar. Det ser vi fram emot. I Kyoto ska vi bo på hotell. Rasmus, Tuvis och jag ska bo i ett hotellrum med guldtapeter, sådana som geishorna (hur det nu stavas?) hade förr. Egentligen sökte vi inget så exklusivt, men det var vad som fanns (och det är ju egentligen rätt mysigt). Jag hoppas att jag ska komma tillbaka på söndag med en massa roliga minnen och fina kort att ladda upp här.
Doktorn
Tro det eller ej, jag har faktiskt redan varit till doktorn. Trodde aldrig att det skulle bli gjort inom en sådan snar framtid, men eftersom jag har en sådan vis man (man skulle kunna lägga till "en" framför det näst sista ordet, men det blir ju kanske inte lika smickrande för honom, även om det också kan vara en bra egenskap i vissa lägen, som nu t.ex.). Som jag förutspått var det hörselgångsinflammation på båda öronen, utan att de hade satt sig längre in och blivit en öroninflammation, villket ju är tur. Jag fick recept på en salva att smörja i öronen två gånger om dagen, så vi får se om det hjälper. Hur som helst var det tur att vi gick igår för idag börjar jag faktiskt bli lite öm runt öronen samt att jag känner av lite i halsen, men det ska nog ordna sig med den nya salvan hoppas jag.
Japanska läkarmottagningar är läskiga, iallafall de två vi besökt. Den för barn, som Ängstuva brukar gå till, är dock inte så läskig, den är rätt mordern. Läkarmottagningarna är i regel privata (vi tror att alla är det, men vet inte säkert) och därför bibehåller man nog den inredning och utrustning man har så länge det bara går. Det resulterar i att det ser väldigt gammeldags ut, massa plåtburkar, stora, klumpiga, bruna snurrstolar att sitta i, mörkt gröna liggbord o.s.v inte det vita, ljusa, kliniska, som iallafall jag gillar bättre i jämnförelse. Varje gång man åker till en läkarmottagning första gången måste man fylla i en massa papper, oftast finns ingen engelsk version av dem heller. Apoteken är nog också privatägda allihop, där måste man också fylla i papper innan man får hämta ut sin medicin. På det apoteket vi var fanns dock en engelsk version av blanketten, vilket är uppskattat då det går rätt mycket snabbare för oss utlänningar att ta oss igenom detta. Ska man köpa receptfria apoteksaker kan man dock inte göra det på samma ställe, utan måste leta upp en s.k. "drugstore". Där kan man köpa alla möjliga saker som är bra att ha och ibland rea:r de ut sina saker som vilken annan affär som helst, vilket jag tycker känns konstigt. "Kom, låt oss köpa massor av huvudvärkstabletter, det är 30% rea på dem just nu."
När vi ändå var nere på staden passade vi på att ordna lite andra saker samt äta middag. På restaurangen träffade vi en kvinna som frågade lite om Ängstuva, Rasmus var på toa, så jag fick prata för oss. Det gick ganska bra tyckte jag, fast lite konstig också, för en gång lät det såhär (fast på japanska förstås):
- Kan hon gå?
- Nej.
- Så hon kan inte gå?
- Nej.
- Kan hon gå?
- Nej.
Jag förstod först inte varför hon frågade så många gånger och varför hon började göra tecken för att visa att hon menade just "gå". Jag förstod ju redan vad hon sa. Det var först när jag kom ut och var i färd med att berätta det för Rasmus, som jag kom på varför det blev så galet. Rasmus har ju ett flertal gånger berättat för mig att japanerna inte dubbelnegerar. Jag skulle alltså ha svarat "ja" på "Så hon kan inte gå?". Nu blev det istället att jag i deras öron svarade "jo" på den frågan och då kan man ju förstå att hon blev lite förrvirrad och trodde att jag inte förstod frågan. Det är just typiskt att när man äntligen föstår vad japanerna säger så lyckas man ändå inte få fram det allra enklaste svar.
Nu ska jag plugga kanji.
Vilardag samt något jag borde göra
Idag har det varit en åh-vad-vi-är-trötta dag (igår också tror jag bestämt). Först tog Rasmus morgonen medan jag sov och när det var dags för vårat lilla bus att gå upp igen efter förmiddagsvilan, var det Rasmus som fick ligga kvar en stund. Men eftersom vi inte ville att hela dagen skulle gå åt till slummern så fick han lov att masa sig upp vid halv två och så tog vi oss en promenad till lekparken och till affären för att handla lite lunch. Det betyder verkligen jättemycket för Tuven att få gå ut en stund varje dag, hon blir alldeles tyst och tittar nyfiket på allt som rör sig. Idag var det dessutom jättemycket folk i lekparken, kanske berodde det på att solen verkligen lyste så klart och fint idag.
När vi kom hem gjorde vi iordning den enkla lunchen, åt den och la oss sedan att sova igen alla tre från fyra till halv sex. Tuvis sover ju som vanligt, medan Rasmus är ursäktad då han gick upp i den arla gryningen för att spela rollspel igår morse och då återstår bara jag och hur jag än tänker kan jag inte dra mig till minnes någon omständighet som kan förmildra mitt sömnbehov. Jag har överlag blivit ganska klen här på sistone kan jag tycka, t.ex. kan jag inte bada med Tuvan om vi har barnolja i vattnet för då börjar det klia och så får jag röda fläckar, någon allergi kan jag tro (och ja, "Zara a.k.a Lill Bengt", att ha allergier mot det ena och det andra kan inte tyda på annat än klenhet). Att bada utan oljan har gått bra fram tills nu, då det börjar klia lite utav att bara vara i vattnet. Vigselringarna kan jag faktiskt inte ha heller, villket jag är väldigt ledsen för, det blir bara kli och utslag. Kanske är det bara vattnet jag är känslig mot och så fastnar det massa vatten under ringarna som gör att jag får utslag där, jag hoppas verkligen det, men vågar inte riktigt prova. Först borde nog utslagen läka på ringfingrarna hursomhelst (ja, jag har haft dem på båda och fått utslag på båda).
Dessutom har jag dragit på mig en hörselgångsinflammation på båda örorna, villket jag ständigt försöker förneka. Jag vill inte gå till doktorn, vill bara att den ska gå över av sig självt. Det gör ju inte ont heller, det bara kliar och varar, jag tänker och tror att det nog kan gå över av sig självt om man inte kliar (om man inte kliar, om man inte kliar, om man inte kliar), men jag kanske ska kolla upp det först. Men så länge jag inte kollar upp det kan jag ju alltid tro på det. Jag har haft det två gåger förut, första gången gick jag och drogs med det i flera månader utan att förstå vad det var för något, när jag äntligen kollade upp det var det bara att få en salva man skulle droppai öronen under en period. Andra gången var i slutet av förra sommaren, jag hade ganska nyligen upptäckt att jag hade fått det igen och skulle gå till doktorn (snart), när jag blev jättesjuk av det och fick massa feber och dödsot i öronen. Denna gången hjälpte inte dropparna och jag fick gå igenom en penicillinkur (som jag inte tålde och svullnade upp som en sådan där vit-som-man-brukar-jämnföra-sig-med-när-man-svullnar-upp-gubbe) samt fick genomgå sjukt smärtsamma ingrepp i örorna då man trängde in spritade papperstussar för att de aldrig läkte. Den sensommaren lyckades jag komma upp i så många läkarbesök att jag fick frikort samt att jag tvingades berätta för otaliga läkare (och därtill en tandläkare förresten) att jag var gravid innan det var dags att berätta det för överig familj, släkt och vänner, det var förargligt tyckte jag.
Jag borde gå till doktorn.
Gårdagen på IKEA
Igår var vi alltså till IKEA och handlade upp lite övernattningsgrejer som våra väntade gäster ska kunna använda sig av. Vi passade dessutom på (eller Rasmus gjorde medan jag och Tuvis strosade runt på IKEA och spanade på saker att tjata till oss när plånboken kom tillbaka) att besöka Jocke och hämta en madrass och lite prylar som denne hade till övers. Vi köpte fem kuddar, två lakan, två bäddsett och fyra täcken. Fem är det ultimata antalet av alla prylar då det kommer att vara max fem personer som besöker oss samtidigt (vad vi vet ännu iallafall). Vad gäller antalet kuddar finns ju inga funderingar, vad gäller antalet lakan och bedsett så hade tydligen Jocke någon i sin korrior som ville bli av med lite sängkläder (han var dock inte hemma då Rasmus var där igår) så vi köpte bara en varsin uppsättning till de två gäster som besöker oss först. Vad gäller täckena så har vi redan två i våran säng fast vi egentligen klarar oss med ett (även om det kan vara bra att ha ett extra då det är kallt eller jag blir sur och får för mig att sova i lekrummet i fem minuter innan jag kommer på att det inte är värt det). Så nu kan gästerna börja komma. Har vi riktigt tur kommer vi ha folk som hälsar på oss i olika omgångar och med jämna mellanrum ända fram tills i mitten på april, då det troligen blir gästpaus ett tag. Det ska bli jätteroligt tycker vi och efter detta är det bara sommaren kvar innan det blir dags att åka hem, för lite längtar man ju, även om det ändå flyter på riktigt bra här.
Vi köpte också lite flera glas, diskborstar och en fönsterlampa, sen åt vi ju middag också.
Här är mina älsklingar på IKEAs restaurang. Rasmus och jag åt blodig rostbiff med pommes, riktigt gott faktiskt, medan Tuven fick nöja sig med lite smygmammamjölk och sedan banan (ja, ja, jag och Rasmus åt också efterrätt sedan, villken inte var lika nyttig som Tuvens)
Min egen Kurt
Den här fantastiska synen möttes jag av igår när jag kom in i sovrummet precis efter att Ängstuva vaknat. Då hade hon ännu inte märkt mig heller utan satt bara lungt och fint, lyssnade och tittade på sin pappa.
Behöver jag säga att jag älskar de där två?
Halsduksmaraton
Här är nu min färdiga halsduk och så jag och Luva förståss. Jag och "Zara a.k.a Lill Bengt" pratade förut om att det var lite tråkigt med barn som börjar le så fort man plockar fram en kamera. Jo, visst är det otroligt gulligt med små leende barn, men det blir svårt att fånga det naturliga och att fotografera verkligheten. Då tyckte jag att det nog måste bero på att föräldrarna uppmuntrar leende vid fotografering i överkant. Men vad händer då med denna analytiske och bättrevetande person som är jag? Jo, jag skaffar också fram ett barn som strålar upp som en sol så fort en kamera dyker upp. Hon ska inte bara le när man riktar kameran mot henne heller, utan hon ska promt vara framför den om man försöker fota något annat också. Ett exempel på detta ser man ju på de två första bilderna, hon satt ju egentligen och lekte för sig själv till att börja med. Fast jag tycker inte att det gör så mycket förstås, bilderna blir alltid så mycket bättre när hon är med och då kan jag liksom välja en bild där jag ser hemskare än hemsk ut, men ändå gillar det som blev på halsduken, bara för att hon ser så rolig/söt ut. Hon får mer än gärna vara med på samma kort som mig, då lyckas man ju alltid visa upp sin bästa sida liksom. Det här med att hon alltid försöker hinna med att le är ju också charmigt, även om jag nog ska försöka uppmuntra till lite fler naturliga bilder i fortsättningen. Ibland försöker jag ta ett kort när hon inte märker och gömma den bakom ryggen så fort hon reagerar på blixten. Det funkar sådär, mest eftersom jag inte tar mig tid att fånga upp det bästa med kameran då eftersom jag har så brottom i min oro att hon ska upptäcka vad jag håller på med.
Idag ska vi troligen till IKEA igen, denna gången för att inhandla billiga täcken och kuddar och eventuellt andra saker som kan vara bra att ha om man ska ha besök. Jag och Rasmus var ju åtminsone så förutseende att vi tog med oss en dubbel luftmadrass från Sverige eftersom vi inte visste om vi skulle ha något att sova på när vi väl kom fram. Detta visade sig ju vara en hit eftersom den gav oss möjligheten att sova i våran lägenhet så snart som vi fått den och därför slapp betala fler hotellnätter samt att vi inte kände någon panik inför sängköp och på så sätt kunde använda oss av erbjudandet om en gratis madrass som vi fortfarande använder och alltså inte lägga några vidare utgifter i sängväg.
Idag är det dock Rasmus morgonsovardag så han ligger fortfarande i sängen och snarkar, villket han också kan behöva och dessutom förtjänar, efter alla mornar han tagit hittills. Ängstuva och jag har dock varit uppe sedan strax efter åtta (ja, hon brukar faktiskt sova till åtta ibland nu för tiden, lycka!). Hon börjar dock bli lite gnällig nu så nu ska jag ta och leka med henne en stund innan det blir middagssovardags.
Hur gick det på tentan?
Det gick ganska bra för Rasmus på den oväntade och inte allt för välkommna tentan. Hade gått bättre om han visste att man fick ha med sig alla anteckningar man hade också. Nu hade han tyvärr inga, men det gick som sagt ganska bra endå. Hur bra det gick återstår att se när reslutatet kommer. Nu är han klar med skolan för den här terminen, så nu är det bara jag som pluggar. Han kommer nog att vara ledig en dryg månad, en riktigt dryg månad t.o.m för han börjar nog inte förän i början av april, så det blir väl snarare två månader. Två månader laddade med lite äventyr förhoppningsvis, men framförallt endel besök som vi ser fram emot.
Nu har jag precis stått och diskat all disk vi hade (fanns en hel del kan jag avslöja) samt skurit grönsaker till Ängstuvas kommande måltider. Denna gång är vi duktiga och gör hela tre rätter samtidigt, en med ris, grönsaker och fisk, en med potatis, grönsaker och fisk och en med potatis, grönsaker och köttfärs. Hoppas hon gillar dem. Efter att jag gjort klart i köket var det dags för Tuvasövning och då tog Rasmus snabbt över i köket och gjorde mat till oss. Nu är det dags att äta och om 10 minuter ska jag ha japanskalektion över internet.
Jag blev dessutom klar med min omtalade halsduk häromdagen:D
En bra dag
Igår fick jag köpa mig två nya tröjor och idag tog jag mod till mig och frågade de där andra två kvinnorna jag pratat om förut, som går på min japanskakurs, om de inte ville ses någon dag, besöka barnbutiken nere i Rokko samt äta middag tillsammans. De tyckte att det var en bra ide, så nu ska vi maila med varandra och komma på en passande dag och tid. Skitkul tycker jag eftersom jag länge gått och klurat på detta. Kul med ett litet eget umgänge så jag inte bara hänger efter Rasmus och hans löst sittande, nyskapade kontakter. De andra kvinnorna är båda muslimer, bär slöja och verkar båda ganska öppna och de är definitivt trevliga. När allt kommer omkring har jag en hel del frågor om islam och slöjor, sådant man inte riktigt kan läsa sig till, utan sådant man undrar för att man vill veta vad just en person tycker. Egentligen har jag ju ingen anning om ifall man bara kan fråga hur som helst, men man får väl förklara sig och säga att man har full förståelse ifall det t.ex. inte vill svara för att de tycker något är privat eller så. Vet inte ens om man bara pratar om sin religion med vem som helst, men jag hörde iallafall att de frågade varandra ett par frågor om deras gemensamma religion idag, så helt tabu kan det ju inte vara. Men, men, vi får väl se om jag vågar fråga något om det överhuvudtaget, det har ju trots allt tagit bra lång tid innan jag vågade yttra "äta" och "tillsammans" i samma mening i deras sällskap (fast inte på svenska då, utan på någon slags blandning av japanska och engelska).
Idag frågade jag också våran japanskalärare om denna lustiga tradition de har angående denna bönätning, så nu har jag lite mera kött på benen och kan stryka under lite tydligare. Högtiden kallas せつぶん (setsubun) och med den menar man att man tar adjö av vintern. Så igår var det alltså sista vinterdagen och idag är det första vårdagen, för den här gången d.v.s. Man kastar bönor (sojabönor) ut från sitt hus för att skrämma bort demonerna och hålla lyckan inomhus. Man ska äta så många bönor som man är gammal + 1 för att få själsfrid. Angående sushirullen så är detta tydligen ganska nytt. Till en början lagade man sardiner till mat, detta för att demonerna avskyr denna lukt. Numera äter man denna sushirulle under tystnad, vänd i ost-nord-ostlig riktning, detta för att det denna riktning är en lyckosam riktning och gör man detta, blir man lycklig.
En annan rolig sak. Igår när vi var hos doktorn gick Rasmus in på herrarnas toa. Själv stod jag utanför och fick skåda det underbara ögonblicket då en japansk herre öppnar dörren in till toaletterna, ser Rasmus hårsvall bakifrån, backar ut och kastar en blick på skylten utanför för att undersöka att han verkligen gått in på herrarnas innan han vågade sig in igen. Min fina, fina gubbe med sitt fina, fina hår.
En otrevlig överaskning
Det känns som om jag med detta inlägg kan slopa en hel del av det jag sagt tidigare angående både det ena och det andra. För det första fick Rasmus sig en mycket otrevlig överaskning idag när han tog sig ner på skolan för att gå igenom det sista på uppgifterna han lämnat in i ett ämne. Sedan skulle han vara klar med det ämnet. När de gått igenom uppgifterna säger läraren, ja, det ser ju faktiskt ut som om du kan få godkänt i den här kursen, om det går bra på tentan imorgon. Helt galet, han ska alltså göra en tenta imorgon som han inte visste om, så det blir att plugga hela natten för honom, stackars. Som tur är har han ju iallafall gjort en hel del uppgifter i ämnet så förhoppningsvis har han delar av den koll han behöver.
Nästa sak att bryta, träningslöftet. Dagen har sett ut ungefär så här; gå upp, bada med Tuva, mata, söva. Skriva lite, kolla läxor, packa väska. Väcka Tuvis, möta världens underbaraste make, besöka barndoktorn med världens duktigaste sötaste unge som nästan inte grät alls. Köpa mat, åka hem, äta mat, mata. Leka Tuva trött, plugga inför lektion, söva. Lektion, söva om och klockan är mycket och träningen uteblev. Man kan ju inte träna så sent på kvällen.
En tredje sak. Jag skrev förvisso inom paranteser att det kanske var möjligt att vi skulle bryta sötlöftet denna vecka även i fortsättningen. Men i ärlighetens namn tänkte jag inte alls göra det, utan hålla mig till de strikt (?) bestämda reglerna de resterande dagarna på denna veckan. Men när klockan blev tio i åtta och affären stängde om tio minuter frågade jag Rasmus om han inte behövde ha något att äta om han skulle sitta uppe hela natten och plugga? Detta resulterade i att han rusade ner till affären och kommer hem med en påse... nej, en kasse full med godsaker. Både sött och salt och glass och läsk. Aldrig har vi väl köpt så mycket godsaker på en och samma dag förut. Antingen så tror han väl att jag ska kunna hålla mig eller så vill han ha mig lite rulltig. Hur det än är med den saken har ingen större betydelse, för hursomhelst rusar godakerna ner i strupen illa kvickt. Så så var det med den saken, så här med frånsäger jag mig ämnet nyttigheter-och-träning för ett tag framöver och återkommer eventuellt när balansen är återställd (om det inte händer något roligt på vägen det vill säga, då kanske jag skriver en rad om det eller två).
Idag träffade vi Jocke på skolan. Han berättade att japanerna hade en konstig högtid idag. Den gick ut på att man skulle bli kvitt demonerna och få frid i själen, ungefär. Hittills låter det som en vettig högtid tycker jag, men nu vidare till tillvägagångsättet för att nå denna själsfrid. Man, tror jag, skulle kasta bönor för att undvika demonerna. Det finns även vissa "demonmasker" som barnen sätter på sig och, tror jag igen, får bönor kastade på sig. Man skall också äta så många bönor som man är år gammal och äta en sushi-rulle utan att prata samt stå i nord-ostlig (eller nått) riktning när man gör detta. Verkar ju inte det minsta vettigt, men å andra sidan vet jag inte vad japanerna skulle säga om våra påskkärringar heller t.ex.
Rasmus tenta
Igår skrev Rasmus sin första och enda tenta för den här terminen. Han har ju som bekant "myglat" till det så han gör andra uppgifter i övriga ämnen. Tyvärr gick det nog inte så där jättebra som man hade hoppats på. Det kom, som jag förstod det, fel frågor helt enkelt. Visserligen är tentan ju inte rättad ännu, men han tror att det ska mycket till för att han ska bli godkänd på den. Kanske klarar han dock kursen endå, för han har varit mycket närvarande och haft en god kontakt med läraren i ämnet som tydligen verkar väldigt trevlig. Han har också hört sig för om det skulle kunna gå att göra en omtenta innan vi åker hem i sommar och det verkade som om det skulle kunna vara okej, så ännu är hoppet inte släckt för att han ska kamma hem en vinst i det här ämnet (vad nu det var för något, mekaniskt... någonting, kanske). Han kände sig dock inte obekväm i att fira att tentan iallafall var över för den här gången, så när han kom hem hade han köpt lite kakor och choklad. Jag sa naturligvis nej till detta, då vi ju har sötsaksstopp på vardagarna numera. Skulle han bryta mot dessa regler, fick han gärna göra det, men själv i sådana fall. (Eller nej, det gjorde jag inte, jag tänkte inte ens över att tacka nej. Tror det var jag som var först att öppna påsarna innan han tagit av sig kavajen ens. Frågan som nu återstår är om det verkligen är värt att fortsätta dessa regler denna vecka, då det ju ändå redan är brutna?)
Nu ska vi iväg till doktorn igen och ge Ängstuva lite nya vaccinsprutor. Tycker så synd om henne. Men efter detta tror jag nog att det ska vara lungt på sprutorfronten ett tag, tack och lov.
Luvan hjälper mamma att sticka
Söndagsseghet
Jag borde plugga, Rasmus borde plugga, sen borde vi träna också (vi hann aldrig göra någon tai chi igår). Men jag sitter här och plinkar Lars Winnerbäcklåtar på gitarren och gal bäst jag vill (tror bestämmt att Elin kan ha någonting att göra med att man tänker på Lars Winnerbäck igen, brukar inte du nämna honom ibland?;)). Rasmus ligger, som brukligt när jag skriver blogg, och snarkar sött tillsammans med Tuvaluva. Jag skulle väcka honom efter en timme, men jag har glömt vad klockan var när jag började vänta, så vi får se när jag slår till och väcker upp honom.
Igår träffade vi som sagt Martin. Först kom han upp till oss på en, vad man kan kalla, blixtvisit och åt lite lunch och drack wiskey med far i hushållet. Sen åkte vi till Sannomiya (eller hur det nu stavas, frågar Rasmus varje gång, men det går ju inte nu) och träffade några andra som var i sällskap med Martin, typ 10 personer eller något och så Jocke förståss. Sedan gick vi runt där ett tag, men alla utom vi hade redan gått där i några timmar och blivit trötta i benen och ville därför ganska snart ge sig av till ett ställe att käka middag på och sedan åka vidare hemmåt. Vi hade sedan ett tag redan bestämmt med Jocke och Martin att äta på det där najsiga yakinikustället som vi provat förut. Men tydligen var inte det ett bra förslag vad det gällde resten av gruppen så de vände på farstubron till det stället och gick någon annanstans istället. Mycket märkligt att ingen annan ville äta där. Vi tyckte iallafall att det var gott och medan jag, Martin och Jocke åt oss mätta på ris och kött åt pengagirigbuken Rasmus sig mätt på endast kött eftersom det är både godare och dyrare enligt honom. Själv tycker jag nog faktiskt att det är godast att blanda.
Martin och Jocke steker loss
Okej han åt den lilla portionen potatissallad också
En ganska trött liten tjej
På bussen hem upptäckte jag det mest fasansfulla av saker. Vi hade ju inte köpt något godis, den enda dagen man får äta godis på. Det resulterade i att Rasmus, väl hemma, fick kasta sig av bussen och rusa ner till affären som skulle stänga inom 5 minuter. Men han klarade, tack och lov, det hela fint och lördagskvällen var räddad.
Det står föresten 4-3 till Rasmus i dusch-duellen hittills. Wanna bet some money someone?
