Tuven, Tuvens pappa och jag

Nu var det verkligen länge sedan jag uppdaterade här. Jag tror jag liksom varit lite mustlös på någotvis. Men till att börja med var ju Rasmus familj här på besök en vecka. Allihopa dessutom! Så den veckan har ju sin naturliga förklaring till att det inte blev något uppdaterat.

    När Rasmus åkte för att möta upp dem vid flygplatsen var Ängstuva och jag hemma och städade och röjde det sista (jag hade ju ändå tänkt så långt att jag förstod att en viss plats över i garderoben skulle underlätta det eventuellt, kommande kaoset, även om jag då ännu inte förstått att Tuvas farbror Petter skulle komma att sova i en av dem). Medan jag befann mig djupt inne i våra enorma garderober ägnade väl Ängstuva sig större delen åt diverse bus och innan jag visste ordet av hade hon lyckats bita till kameran så pass att linskyddet gått sönder och alltså inte försvinner helt från linsen när man ska ta kort. Därför har våra bilder numera ett svart hörn och därför tog vi heller inga bilder när de var här (mycket tråkigt, men eftersom de hade egen kamera med sig blev det som tur var bilder endå). Därför är detta urval av bilder enbart från deras kamera.

Tågresan från flygplatsen. Ser ut som om det var skönt att äntligen ha landat. Alla i flygsällskapet representerade, utom...

...Tuviluvens farfar, som satt på sätet mittemot.

Den anländande dagen tog vi det lugnt. Dagen efter var det dock dags att möta våran världfamilj, åka ut i den japanska landsbyggden och avnjuta det sista som fanns kvar av sakurablommningen på denna, så typiskt, blåa filt.

Jag tror att alla uppskattade dagen även om den här bilden skvallrar om att gårdagens resa satt vissa spår.

Ängstuva var dock pigg och sprang runt och tiggde picnic från alla som såg ut at ha något intressant att tugga på.

Gruppbild på de som spelade badminton från våran matta, iallafall nästan alla på den här bilden var med.

Dagen efter gick resan till Nara och Todaijitemplet. Till våran förvåning fanns det numera en massa människor på plats medan rådjuren, som vi tidigare sett buffa, knuffa och springa omkring överallt, befann sig mera i skymundan. Den hysteriska aptiten som funnits hos rådjuren när vi var där sist var som bortblåst och nu var det knappt att de orkade öppna munnen även om någon stod med en kaka, milimeter från deras munhålor. Men vi lyckades naturligtvis snoka rätt på ett rådjur som var "villig" att posera tillsammans med oss.

Alla vi som var med utanför templet, även om Elina tyvärr fick lov att befinna sig bakom kameran istället för framför.

Hon fick dock vara med på en fin bild inne i själva templet, och tur var väl det.

Ängstuvas farfar fick också vara med på en bild inne i templet, här brevid den enorma stocken (kanske vet den med historiskt intresse lite mer om stocken än att den just var en stock och en enorm sådant, men jag tillhör tyvärr inte den gruppen).

Ängstuvas farmor och farbror Petter finns också dokumenterade inifrån templet.

Och farbror Nicke förstås

.

Eftersom jag tidigare visat bilder på buddhan, visar jag nu istället den här, lite speciella, statyn utanför tempelbyggnaden.

Efteråt fikade vi lite i templets trädgård. Tuven spatserade nöjt omkring bland sakurablad och rådjursskit.

     Senare på kvällen åt vi den obligatoriska Yakinikun på det obligatoriska stället. Dessvärre blev den lilla sjuk och kräktes en gång. Därför blev hon och jag hemma en dag medan de andra åkte till Kyoto.

Kyoto, början till stigningen vid apberget samt de representanter som gick dit upp. Utom Elina som förstås ansvarade för att kortet blev taget.

Väl uppe fick de dock hjälp med fotograferingen så samtliga kunde vara med. En fin bild på Tuvens farmor tillsammans med alla sina barn, utsikt över Kyoto samt en apa.

Väl nere igen mötte de upp med Ängstuvas farfar, som hade lite för ont i knät för att äventyra det med den kraftiga stigning som apberget medför, och besökte ett närliggande tempel med en mycket fin trädgård.

Petter i sin nya, fina, typiska hatt framför bambuskogen.

Tydligen hade det dessutom träffat på denna krabat inne på tempelgården (enda anledningen till att säga att det var tur att jag inte följde med).

        På hemvägen fick de resande tydligen uppleva äkta, japansk tunnelbaneträngsel samt förstå varför det finns vissa vagnar tillägnade endast kvinnor.

        Dagen efter denna ägnades åt shopping i Sannomiya samt karaoke på kvällen. Farbror Petter fick också den fina ideen att köpa ett par ätpinnar åt alla i klassen. Framförallt kunde han göra alla glada och ge dem en riktigt japansk sak, men dessutom kunde han ju glänsa lite med sin kunskap efter att ha tränat pinnätning ett bra tag nu.

        Den kvällen blev tyvärr inte riktigt som vi tänkt oss efter det. På slutet av karaoken började jag må ordentligt illa och tvingades slutligen att spy i en påse på busstationen. Den kommande natten ägnade Petter och jag oss åt att, vad man kan kalla, "ropa på Ullrik". Dagen efter blev även Rasmus dålig, även om han hade turen att slippa ropa på den där galningen.

Den plannerade middagen hos världfamiljen blev därmed avbokad och den sista dagen ägnades åt avkoppling. En bild på oss mest medfarna. Kan man säga att det syns kanske?

Jag piggnade dock till en smula under dagen och kunde följa med Tuva, hennes farmor och farfar ut till lekpaken och leka lite. Här får hon smaka lite banan av farmor.

      Kvällen ägnade vissa åt att titta lite på film, medan andra gick och la sig i tid för att orka ta sig upp i den arla morgonen och åka till flyget.

      Trots att vi fick prova på den japanska magsjukan var veckan en riktigt bra vecka. Fort som sjutton gick det förstås, men det var verkligen jätteroligt. Tuvaluva fick fina kläder och vi fick vad vi hade bett om (kokos bl.a.) samt en massa påskhälsningar. Tack så mycket! På påskafton fick vi allihopa dessutom varsitt påskägg. Stort tack till den som lyckades packa med sig påskharen ända till Japan utan att han kvävdes eller syntes. Ängstuva fick några påskkycklingar och en fin, liten mössa i sitt ägg.

      Framförallt är jag sjukt imponerad av all den positivitet som fanns under den här veckan, trots magsjukor, trots ömmande knän, trots trångboddheten osv, osv, var alla på riktigt bra humör under större delen av tiden och framförallt otroligt positiva till våra förslag. Det gjorde verkligen veckan! Tack alla, kom snart tillbaka (om det ändå kunde vara sant)!