Tuven, Tuvens pappa och jag

    Eftersom Elin efterlös lite uppdatering om den smutsiga disken tänkte jag ladda upp en bild på det tillfälliga lilla berget som går att skåda i våran ho och på den minimala diskbänken (som förövrigt är den enda arbetsyta vi har i köket om man inte räknar med kylskåpet/frysen som kan erbjuda lite plats om man lyter bort riskokaren och lite annat tjafs) i detta nu.

Egentligen inte så jättemycket disk, men en massa annat äckel som man inte bör visa, men det struntar jag i.

    För att lägga till lite information om den här Kobebiffen, jag hade lite brottom när jag skrev förut, så ska jag säga att anledningen till att den är så speciell är för att djuren, som sedan blir biffen, behandlas på ett mycket speciellt sätt. De får extra bra mat och de blir masserade för att de ska må så bra som bara är möjligt, vilket sedan resulterar i ett mycket mört kött. Så en del kan man nog säga att man bidrar till bra djurförhållanden om man köper detta dyra kött, så det är alltså inte bara en smakupplevelse man betalar för. Så ja mamma, kanske är det sådant kött man kan köpa där på flygfyren, som trots sitt frusna tillstånd kostar 1.500 SEK/kilot.

     Tuvaluva har till sin mammas glädje blivit en riktig pussgurka som tycker om att pussas, inte lika ofta som mamma vill förstås, men helt klart både nu och då. Hon pussar på mamma, vissa leksaker och på vissa bilder i böcker och ja, visst händer det att pappan får sig en puss ibland också förstås.

Dagen till ära har hon jodgubströjan och jeansen hon fick av moster Mi och farbror Nico. Så söt, så söt.

   Det verkar som om det var p.g.a att det tryckte på lite extra i den där lilla magen som hon vaknade så tidigt från sin middagslur, så snart har jag ännu ett jobb att göra. Pust, pust, Rasmus som alltid brukar ta hand om det där.