Tuven, Tuvens pappa och jag

    Egentligen önskar jag lite att de kunde ta och komma hem nu. Jag är nämligan ganska hungrig och vet inte riktigt vad får ta (Rasmus har planerat maten) och jag kan ju inte börja på en påse snacks nu. Inte på en tisdag och framförallt inte ensam. Fast om sanningen ska fram så åt jag en hel påse själv igår av samma anledning, de var borta och jag var hungrig. Naturligtvis hindrade det inte mig från att sitta med och dela på ett par påsar tillsammans med dem lite senare på kvällen också. Fy för mig, och inte får jag träna heller, för öronas skull, det har faktiskt Rasmus sagt. Och det känns tråkigt att inte bjuda på snask när man har gäster. Får helt enkelt köra på att ha dem ute på kvällarna/nätterna och mig hemma utan snarr i lägenheten. Men örorna är för övrigt näst intill bra numera iallafall.

     Anledningen till att jag sitter hemma när de andra är ute är naturligtvis p.g.a. den lilla solskensprinsessan. Även om hon brukar kunna somna i selen ganska lätt så sover hon ändå inte så bra när man är ute och flänger. Villket man kan förstå om man själv har problem att sova på andra ställen än man är van vid. Om man lägger till att hon sover i sina ytterkläder antingen i en vagn som då och då kan knuffas till eller att hon sitter på magen på en mamma eller en pappa som rör sig på olika sätt, att hon ofta tvingas passera upplysta platser och dessutom tvingas ha ett bar klumpiga och stora hörselskydd på sig kan nog flera förstå varför hon inte sover så bra på dessa utekvällar. Det blir ju heller inte enligt de rutiner hon numera är van vid.  Vi var faktiskt ute en kväll i Kyoto allihopa och sjöng karaoke ända till ett på natten eller vad det var. Det var kul och det uppskattades mycket utav mig, även om Tuven var vaken större delen av tiden och jag hade lite ont i magen för sakens skull. Men hon sov ju igen det ganska snart och jag tycker det kan vara okej någon enstaka gång. Men det är verkligen inte värt det i längden, inte värt att han ont i magen och känna sig som en dålig mamma för en utekvälls skull. Och vill jag någon gång gå ut så stannar Rasmus hemma med henne förståss. Men jag gillar känslan av att sitta hemma och känna mig mammaaktig medan karlarna är ute och roar sig. Men det var lite läskigt att åka hem själv med Ängstuva från Osaka, jag är ju inte van vid det.

    Idag har Ängstuva dock varit lite gnällig. Jag undrar om hon kanske fått lite för mycket nya intryck de senaste dagarna. Det har ju bara varit utflykter och äventyr dagarna i ända, så imorgon kanske hon och jag tar en hemmadag med de brukliga rutinerna och den vanliga parkpromenaden. Vi får se vad de andra vill göra, är det en kortisutflykt eller en lugn naturutflykt kanske vi kan hänga med endå, vi får se, de kanske rent av är lite trötta på nya intryck själva.

    Ängstuva har blivit mer bekväm i att släppa taget om det hon håller i som stöd när hon står nu. Ibland kan hon stå flera sekunder för egen maskin och hennes mamma och pappa blir så stolta. Hon har dock inte haft så mycket möjlighet att öva på det nu när vi varit borta, men det får bli lite uppmuntran till det imorgon.