Idag har vi pallrat oss iväg till en barnklinik som har engelsktalande doktorer. Det var dags för Ängstuva att få vaccin, eller hur det nu stavas. Hon har redan fått en spruta där för ett tag sedan, den här gången skulle hon få något tillägg som vi i Sverige redan har i vårat vaccin, men som japanerna inte hade börjat med när vi vaccinerade henne för någon månad sedan utan som de börjat med nyligen. Två hemska sprutor var det till och med den här gången. Som i det vanliga upplägget fick Rasmus hålla henne medan hon fick sprutorna, eftersom jag helst bara blundar då, och sen fick jag ta henne och gå runt och trösta. Hon var verkligen jätteduktig och grät endast några få tårar. Sedan fick hon som brukligt några "Hello Kitty"-klistermärken som vi ska sätta på vagnen. Rasmus sa tröstande till mig att nu var de sista sprutan på länge, den trösten höll bara i ett par minuter då doktorn sa att de här sprutorna måste tas om inom 4-8 veckor och att det sedan var 1-års sprutan som stod på tur, det är ju liksom inte så långt kvar till den heller.
I lekrummet efteråt träffade Ängstuva en annan liten flicka. Hon är ju inte van vid så små barn, men det verkade som om hon tyckte det var jätteroligt så nu ska Rasmus och jag försöka ta oss ner till den där "jidokan" eller vad det hette. Det är iallafall ungefär som öppna förskolan tror vi. Vi fick tips av en japansk mamma som jag träffat på ett par gånger, det ska tydligen vara gratis och ligger alldeles i närheten av där vi bor. Förövrigt kan jag stoltsera med att jag i barnklinikens lekrum, på japanksa, lyckades förstå och svara på frågan hur gammal Ängstuva är och dessutom förstå hur gammal den andra flickan var.
Man kan ju kanske tycka att jag borde kunna hanka mig fram lite granna på japanska nu. Jag har ju faktiskt läst en hel termin på halvtid plus lite extra på Kobes universitet och dessutom borde jag vid det här laget vara en smula miljöskadad;) Men i den här familjen är det Rasmus som står för den japanska biten, jag känner mig mera bekväm i den tysta och nickande rollen. Dels för att han är bättre på japanska, dels för att han gärna tar tillfällen att öva och dels för att jag är så feg. Den sistnämnda orsaken är nog tyvärr den främsta orsaken. Jag är nämligen ruskigt feg att göra bort mig, särskillt genom att gå vilse i språkdjungeln. Jag har aldrig varit förtjust i språk, det har ofta vilat en klump i magen inför språklektioner i mitt förflutna. Trots detta är japanskan det fjärde språket jag läst förutom svenskan. Jag vill ju lära mig, men när Rasmus finns i närheten och kan svara istället för mig så går det bara inte och inte vågar jag prova att öppna en konversation heller, det kan ju faktiskt hända att de undrar något jag inte förstår och det skulle ju kunna bli otroligt pinsamt. Men, men när jag kom hit vågde jag inte säga något, nu vågar jag iallafall säga enstaviga saker som tack, ursäkta och godag.
När vi var och handlade häromdagen fick vi lov att köpa lilla Ängstuvas första tandborste och tandkräm eftersom hon numera har två små vassa tänder i den där lilla munnen.
Här är de
Obs alla bilder som jag lägger ut går att klicka på för att få en större variant
