Tuven, Tuvens pappa och jag

     När jag ändå befinner mig i dettta bekännelsens näste kan jag väl lika gärna tala om att jag på allvar börjat fundera på det här med hälsan. Jag och Rasmus fikar nog varje dag och på sisstone har det nog bara blivit mer och mer fikatillbehör till varje fikastund och inte vore jag förvånad om det också visade sig att även dessa fikastunder har blivit flera. Rasmus har ju sitt på det torra då han iallafall promenerar endel fram och tillbaka till det där universitetet som ligger en bit nedåt i bergssluttningen och att han dessutom brukar träna Nihon kenpo två gånger i veckan. Även om det varit lite dåligt med det på sisstone då han dels varit sjuk och dels att de just nu har uppehåll för att låta sina lärjeungar ägna sig åt den ständigt återkommande, men säkert inte allt för uppskattade, tentapluggningen. Egentligen så vill ju jag också komma igång med någon typ av träning. Visst går jag en sväng varje dag, men allt för ofta är den inte tillräckligt långt för att kännas tillräckligt. För att komma till rätta med detta tänker jag mig åtgärder som att förpassa allt gottisätande till lördagar och kanske fredagskvällar också och (detta är lite pinsamt) kanske börja träna enligt sann 80-tals anda (ja, det tror jag iallafall att det är) genom att skaffa en sådan där work-out-video och ha gymnastik hemma framför datorn. När ajg berättade om mina planer för Rasmus var det inte utan att jag kände mig en snula generad. Till min förvåningen reagerade han inte med ett gapskratt utan frågade om han fick vara med och träna. Istället var det jag som fick mig ett gott skratt när jag upptäckte att en av videorna han hittat hette "little black dress workout". Detta hade han inte upptäckt själv, men han sa att just den videon kanske jag fick träna till själv.

     Såja, nu har jag avslöjat mer än nog om mina ta-mig-i-kragen planer. Nu kanske jag kan ta och berätta om det jag skulle berätta om redan från början? Jo, i söndags åkte vi alltså och besökte ett tempel tillsammans med någon studentorganisation som annordnade det hela för oss utbölingar. Templet vi besökte var jättestort och fint, enda nackdelen var att det låg rätt långt bort från oss så vi fick åka tre olika tåg och spendera bra mycket mera tid i den miljön än vid själva templet, som vi besökte en kvart på sin höjd. På temelområdet fanns en massa byggnader, men det verkade inte vara någon som visste vad alla dessa byggnader var för några, man visste bara vilket som var huvudbyggnaden. Vi hade dessutom turen att få se skymten av ett pågående bröllop som anhölls på tempelgården. Det verkade inte vara det vanligaste allternativet att gifta sig på för det var första gången som våran japanske "guide" såg något sådant. Vanligare är, sa han, att man gifter sig på t.ex. ett hotell som innehar ett (iallfall vad jag fattade det som) kapell. De som gifte sig såg dock långt ifrån lyckliga ut. Detta brodde tydligen på att man ser bröllop som en viktig händelse som bör tas på största allvar och att det därför anses opassande att inte ha en allvarsam min. Men själv föredrar jag nog ett par som ser lyckligt ut än ett par som ser sådär allvarsamma ut. Men den största förvåningen vi fick under dagen var när en av japanerna kom fram till oss och på svenska frågade om vi kom från Sverige. Först trodde vi att han bara kunde lite, men det visade sig att han pluggade turism och att han läst svenska under en period och att han dessutom bott i Sverige i 13 månader. Han var verkligen jätteduktig, så detta ledde till att vi fick det han visste om templet förklarat på svenska. Det var verkligen jättekul eftersom även jag fick fråga och prata en del. Han berättade hur man tvättade händer och sköljde munnen ur en typ av brunn som fanns där för att rena sig innan man gick in på tempelområdet. Sedan skulle man gå till huvudbyggnaden. Där skulle man slänga i pengar i en typ skål på ett alltare, helst skulle man slänga i en 5 yenare (inte särskillt ekonomiskt krävande då de är värda mindre än 50 svenska öre) detta för att det japanska namnet på siffran fem är detsamma som... ja, någonting heligt eller vad det var. Sedan skulle man buga en gång, klappa händerna två gånger och sedan buga två gånger. Medans man gjorde detta skulle man önska något inför det nya året. Detta var alltså någon slags nyårsrit som många japaner ägnar sig åt som en inledning av det nya året. Egentligen var vi lite sena, men det spelade tydligen inte någon jättestor roll. Sedan fick man för 200 yen var (ca 20 SEK) också ta sig en spådom. De olika spådommarna fanns i pappersform i olika fack med nummer på. Man fick hålla en stor burk med pinnar i och skaka på. När man skakat klart fick man vända på burken och så fick man skaka tills det ramlade ut en pinne ur ett litet hål som fanns i burken. På pinnen fanns det nummer vars facks spådom man skulle välja (hoppas ni förstod den förklaringen, jag har klurat på formuleringarna alldeles för länge för att jag ska känna mig nöjd med vad som blev, men, men). Om man fick en dålig spådom skulle man knyta upp den på ett snöre som hängde där i närheten, för att be gudarna om förskoning. Vi fick som tur var bara bra spådommar.

Våra spådommar

      Efter tempelvisiten var det dags att ta oss till det ställe vi skulle äta på, eller nej, först skulle man köpa alkohol på en affär, men där var jag ganska passiv i mitt handlande, medan Rasmus var något mera aktiv. Det visade sig att de som annordnat utflykten också lagat maten och att vi skulle äta den i ett hyrrum. Hyrrummet tillhörde ett lägenhetskomplex där en av tjejerna bodde. Det var verkligen lyxigt, det var t.ex. glasdörrar i lobbyn och det fanns en reception. Själva rummet hade en fantastisk utsikt, en bar, toalett, tv och dvd, stora lyxiga soffor o.s.v. Riktigt snygg inredning dessutom. Maten var sådan där vi ätit förut, rå fisk, ris och grönsaker som man själv fick lägga i sjögräs och rulla ihop. Det vart lite för lite mat för Rasmus del så han fick smyga in på toaletten och äta en risboll vi haft med oss. Vi fick efterrätt också, risbröd med glass, någon tegrädde eller vad det var och söt bönröra. Det var faktisk ganska gott även om jag brukar vara skeptisk mot allt det där utom just glassen. Efter efterrätten var klockan en halvtimme över Ängstuvas sovtid så då tog vi oss hemmåt och hon fick sova i bärselen. När vi kom till Rokko såg vi att bussarna slutat gå, så vi fick ta en taxi. Det var jag glad över, medan Rasmus isåfall snarare gladdes åt att uppkörningsavgiften inte var lika hög på söndagar som på lördagar. Men allt som allt en trevlig dag iallafall tyckte vi nog alla tre.