Yakiniku igen
Igår gick Rasmus rätt myckte i skolan, så först gick jag och Tuva ner och mötte honom för att äta lunch och sedan, när han haft sin sista lektion vid femtiden, gick vi ner och mötte honom igen för en middag på stan. Innan vi gick ner för att träffa honom och Jocke, Rasmus Linköpingsklassis, som också skulle med ut och äta, så låg Tuven och sov så fridfullt medan jag höll på och diskade och plockade lite. Jag kan inte begripa att det är så mycket lättare för mig att ta hand om tråksaker när Rasmus inte är hemma. När han är hemma orkar jag ingenting, men när han är borta kan jag få lust att göra de mest urtrista göra-iordning-hemma sakerna. Kanske är det för att jag vill få tiden att gå och troligen spelar tjusningen att få överaska honom när han kommer hem en viss roll i det hela också, jag är nämligen ganska svag för överaskningar (även om jag oftast får direkt peka på vad jag åstadkommit för att han ska märka någon skillnad). På så vis är det nog kanske tur för hemmet att Rasmus har börjat skolan igen.
När jag väl stod där och diskade diverse delar till gasspisen (eller om jag vid det här laget var i det skedet att rengöra Tuvas leksaker) kom jag plöttsligt på att det vore en god ide att slänga ett öga på klockan. När jag väl gjort det fanns det inte så många alternativ än att kasta vad jag just då hade för händerna (välj enligt tycke det mest dramatiska alternativet, spisdelar eller leksaker) och börja göra iordning för avfärd. Det var nämligen bara en kvart kvar tills vi skulle vara på skolan och det tar 20 minuter att gå med barn och barnvagn. Så det blev att väcka Ängstuva i en rosa-glittrig-glansig chock, packa skötväskan, slänga på sig kläderna och springande ge sig av nerför berget. När jag flåsande och frustande äntligen var framme var inte någon Rasmus där (inte någon Jocke heller, men det föll sig mera naturligt eftersom vi inte skulle möta honom där utan en bit längre fram). Efter att ha vankat runt i en ganska avsevärd tid om man medräknar våran troligen ganska sena ankomst (jag har nämligen ingen egen klocka, så jag hade ingen möjlighet att kolla upp hur sena vi var), så kom Rasmus utsläntrandes ur en av lokalerna, till synes helt oberörd av minutvisarens framfusighet. Kanske kunde man som van avläsare av ansikten snarare ana en viss förvåning i hans vackra anlete av att vi var på plats innan honom. Efter konversation visade det sig dock att Rasmus inte tittat på sin egen klocka förän nu och att datorsalens klocka gått en halvtimme efter den ursprungliga japanska tiden. Som tur var hade inte Jocke gett upp sitt hopp om att möta upp med oss så han stod kvar på den plats vi bestämt och vi kunde nu fortsätta mot vårt middagsmål.
Som en repris av nyårsaftonsmaten åt vi yakiniku. Men denna gången kunde man beställa all-you-can-eat (kanske man kunde på det andra stället också, men det var inget vi gjorde i vilket fall som helst). Det kostade motsvarande ca 180 SEK för kött och sedan tillkom pris för dricka och ris. Man beställer alltså in de kött man vill ha och så får man grilla det över ett hål med eld i bordet. Det var jättegott och vi blev jättemätta. Det enda som var lite synd var bara att vi inte fick några sådana där pappersförkläden som vi fick på nyår, för man bli faktiskt ganska lätt en smula flottig. För oss kanske det inte spelade någon större roll, men för Jocke som skulle på fest direkt efter dett, hade det kanske varit en bra sak.
Efter middagsbesöket ville Jocke köpa någon alkoholhaltig dryck att ta med till festen och eftersom jag och Rasmus sett en sådan butik med ett stort utbud här i Rokko ville vi visa den. Och nu gäller det att läsa noga, för nu händer något stort, något som nog aldrig har hänt oss i detta landet tidigare. Det är nämligen jag som vet vart det ligger medan Rasmus faktiskt inte riktigt minns och med en sällsam stolthet som fullkommligt strålar och därtill en osviklig självsäkerhet som inte vet sina gränser, leder jag herrskapet rakt mot målet utan en sekunds tvekan.
På affären hittade vi inte bara våra personliga beröringspunkter (jag godis och Rasmus vin) utan också gemensamma lyckobringare så som tacokrydda, cocosmjölk och rödcurrypasta. Väl hemma finner jag mig själv en smula förvånad när Rasmus, som tidigare tyckt att jag var lite knäpp som ville öppna alla godispåsar för att få smaka på allt, öppnar båda sina flaskor vin för att få smaka. Men han drack inte så mycket ur varje iallafall.
Nu har båda mina pussisar precis vaknat från sin middagslur så nu ska jag och Tuvis leka medan Rasmus går ner och inhandlar lite lunchtillhörigheter.
Kommentarer
Trackback
