Stress
Igår innan jag skulle på min japanskalektion på universitetet samt möta min "householder" (alltså, min man. Faktum är att man var tvungen att ange det på kommunkontoret här. På mitt "alien registration card" står det således "Lundholm Rasmus John Anton" bredvid "householder". På hans eget kort står det helt enkelt "self" bakom "householder". En smula förlegat kan man tycka, men samtidigt en aning roande. Särskillt eftersom det är jag som bestämmer mest, hehe.) så satt jag här hemma i godan ro och skulle just börja ge Ängstuva hennes lunchmål när jag slängde ett öga på klockan och förstod att det inte alls var en knapp timme kvar tills vi skulle gå, utan att vi borde ha gått för ett par minuter sedan. Jag hade alltså sett en timme fel på denna dators digitala ur (jag har alltid haft problem med digitala tidsangivelser, det här var inte första och heller inte sista gången jag gjorde något liknande misstag) Jag tyckte mig inte kunna vara så rå att jag struntade i Ängstuvas matförväntningar och gav mig av genast, utan lät henne äta först och sedan tog vi oss ner för berget i en rasande fart (eller ja, så fort man nu kan springa neråt med en barnvagn i det otränade skick som jag nu befinner mig i). Det var ju Rasmus som ville ha en vagn som man kunde ta med sig ut och springa med för nöjes skull. Men märkligt nog är det alltid mig själv jag finner springandes med barnvagnen i högsta hugg och sällan vilar det något nöje över den bilden (eller ja, det kanske ser lite roligt ut för de som möter oss förståss). Jag kan iallafall berätta att det går att springa med vagnar som inte är avsedda för det också, för det är sannerligen inte den vagn vi har nu. En annan sak jag kan berätta är att när man sitter inne på sin lektion efter en sådan tur, känns det som om ifall man skulle fortsätta i samma förseningsmönster som vi skaffat oss på sistone så behöver man inte "little black dress workout" för att känna hur svetten lackar och bröstet häver sig.
Kommentarer
Trackback
