Onsdag igen... ajajaj...
Idag är det onsdag och det ser tyvärr ut att vara en ganska regnig sådan. Rasmus är som vanligt (iallafall på onsdagar) i skolan. Onsdagen är verkligen mördardagen mitt i veckan. Rasmus går alla lektioner från nio till fem och sedan kör han träning till sju och är inte hemma förän framåt halvåtta. Men det är inte nog med det, utan onsdagar är också den dagen i veckan då jag och Ängstuva också har schema. Jag har japanska från strax efter ett till tjugo i tre och Ängstuva får vara hos barnvakterna under tiden. Vi möter dock upp Rasmus vid strax efter tolv då han slutar och så äter vi lunch tillsammans på skolan. Numera har jag också ansvaret för att göra iordning lunchlådor till oss här hemma innan vi gå hemifrån, Ängstuva och jag. Förut köpte vi alltid mat och även ofta dryck på skolan, men även om det inte är så jättedyrt, blir det betydligt billigare att laga något hemma och ta med sig vatten istället. Jag och Rasmus har nämligen kommit på att när vi nu för en gång skull har lite pengar på kontot och vi ändå inte ska var här så länge till, vill vi spara det till något vettigt istället för at slösa det på sådant vi egentligen tycker är ganska onödigt. En bra plan tycker jag. Sen får man väl se om det blir något kvar endå efter resa till Tokyo (planet går därifrån), boende där i två nätter, alla saker vi måste slänga som kostar pengar o.s.v.
Hursomhelst är onsdagar iallafall jobbiga dagar. Jag tycker inte lektionerna är särskillt roliga egentligen, har inte så höga ambitioner så här på slutet iallafall. Dessutom har jag vissa orosmoment att ta i tu med under dagen. Första saken är att hinna i tid till mötet med Rasmus. Ängstuva sover ju tills precis innan vi ska gå och ibland får jag t.o.m. lov att väcka henne. Sen ska allt kommas ihåg att packas. Byta-blöjor-saker, flaska med vatten, banan, sked, haklapp, leksaker, våran mat, våran dryck, kex, japanskaboken, skrivbok, penna o.s.v. Sedan ska vi klä oss och göra oss iordning och sen ska jag ner för alla trappor med allt samtidigt. Barn, väskor och vagn. Oftast springer jag ner för berget och jämt är vi ändå sena. Sen oroar jag mig för att Rasmus inte ska dyka upp, det kan ju hända att det är något med hans lektioner som drar över eller att vi kanske missuppfattat varandra. Sen oroar jag mig för att lämna Ängstuva hos tanterna som ska vakta henne. Jag tror det brukar ha gått bra för det mesta, men det gör så ont att lämna henne om hon är ledsen. Sen oroar jag mig hela lektionen igenom ifall hon kanske är ledsen. När jag äntligen får gå och hämta henne så börjar jag oroa mig för att jag inte ska träffa på Rasmus igen. Han har nämligen dubbellektion på slutet och rasten som är däremellan kommer lite olika tider. Egentligen vore det ju inte så farligt om jag inte träffar honom, men eftersom vagnen är sjukt svår att vika ihop vill jag ändå ha hjälp av honom för att komma på bussen. Att inte åka buss hem med en trött Ängstuva och istället gå upp för ett berg känns inte särskillt lockande, varken om det är stekhett eller bara ösregn. Att åka buss utan att ha fällt ihop vagnen är jobbigt och oroligt det också, för jag vet inte om jag kommer att vara sjukt mycket ivägen för folk då, eller om jag ens kommer att komma av. Sen finns ju alltid riksen att hon skriker på bussen och att jag tappar mina pengar. Man betalar ju när man går av, så dte blir ju en smula pinsamt om man åkt hela resan och sedan inte kan betala för sig.
Det är iallafall väldigt skönt när man är hemma igen sedan.
Kommentarer
Trackback
