Tuven, Tuvens pappa och jag

    Man skulle kanske kunna tänka sig att man som förälder känner störst lycka av att känna att ens barn är beroende av sin förälder, att barnet vill krama, pussa och vara nära. Det är verkligen en helt fantastisk känsla, det måsta jag säga. Men det finns också något obeskrivligt vackert i att se sitt barn sitta alldeles för sig själv och pyssla med någonting, helt inne i sin egen värld, i full färd med att utforska och upptäcka. Jag blir alldeles varm inombords när jag ser Ängstuva göra något sådant. Man kan liksom se vad som är hon, den där egna lilla individen som man själv har varit med och skapat. Ett eget litet liv, med egen vilja, egen fantasi och egna tankar. Så fint.♥

    Tuviluvens sovrutiner fungerar fortfarande ganska bra. Vi går en promenad (ofta iallafall), badar (nästan jämt), byter kläder och blöja, borstar tänderna, tittar lite på Emil, lagar välling, väljer gosdjur, pussar gonatt och lägger henne, sjunger en sång medan hon dricker sin välling och sedan väntar vi tills hon sover. Tidigare gjorde vi vällingen innan Emil och så fick hon dricka medans hon tittade. Det fungerade bra ett tag, men sedan började hon tycka allt för mycket om Emil och började bli riktigt ledsen varje gång vi stängde av och ville inte välja gosdjur och hann aldrig riktigt komma i balans innan vi la ner henne. Eftersom det här gjorde det svårare för henne att koppla av och dessutom gjorde att hon fick en negativ intällning till läggdags, kände vi att det behövdes en förändring. Hon behövde något att se fram emot efter att hennes älskade Emilfilm stängts av. Därför bestämde vi att vällingen skulle fås i sängen efter Emil och viktigast av allt, att hon skulle vara med och göra den. En av oss föräldrar håller numera i henne, medan den andre mäter upp vatten och räknar upp skedar med vällingpulvret och häller i. Sedan vispar den vällingansvarande föräldern tills allt är ordentligt vispat och därefter får hon uppgiften att vispa lite och sedan lägga vispen i diskhon. Därefter står vi allesammans och tittar på medan den värms upp och sedan häller vi i det i hennes lilla mugg och så får hon ta den innan vi går till gosdjuren och väljer ut en. Det är också Tuven som får trycka på knappen som pausar filmen när det är dags. Det här visade sig bli en större succe än vi anat. Nog trodde jag att det skulle bli mycket bättre eftersom hon älskar att hjälpa till och få beröm. Men att hon skulle resa sig och med raska kliv trampa in i köket före oss när jag berättar för henne att det nog snart börjar bli dags att stänga av och göra välling, det trodde vi ändå inte. Men rysligt kul är det!

     Det är så häftigt att hon är så stor att det spelar roll för henne hur man gör saker och att det spelar roll vem som gör saker. Ett annat exempel på saker som fungerat bättre efter att hon fått större delaktighet i själva händelseförloppet är tanborstningen. Rasmus brukar vara den föräldern som ansvarar för tandborstningen vid läggdags. För honom brukade det nog fungera bra som det var förut, men jag tyckte att hon krånglade en hel del varje gång som jag skulle borsta på henne. Hon ville alltid rycka tandborsten ur händerna på mig och därför blev det hela ganska svårt. Då införde jag regeln att "först mamma och sedan Ängstuva" (ifall hon sitter ner, för om hon reser sig upp och går omkring med den får hon inte ha den själv). Det fungerade också superbra, tills jag tyckte att det var dags att vara klar med tanborstningen, för då blev det genast bråk igen. Självklart ville hon borsta så länge som möjligt när hon äntligen fick hålla i den själv och självklart blev hon arg när jag försökte ta tillbaka den där roliga saken som jag nyss hade gett henne. Då fick vi lov att utveckla lite till så nu är det hon som tar tanborsten till handfatet, håller den under det rinnande vattnet och sedan sätter den i det lilla tanborsthålet som är hennes i vårat badrumsskåp (helt otroligt hur duktig hon är på att pricka det där lilla hålet med den där lilla tandborsten föresten, trodde jag aldrig att hon skulle klara själv så här tidigt). Så nu är tanborstningen riktigt trevlig för både oss och henne. Rasmus har dessutom underlättat det hela ännu ett steg med att lära henne säga "ahhh" och på så vis få henne att gapa stolt och lyckligt varje gång vi ska borsta på henne.

     Jag tror bestämt att vi undvikit många trotsigheter tack vare insikten att det går att vända på det hela med att göra henne delaktig. Ofta har man nog tänkt att hon inte kan göra så mycket, men att man iallafall kan lådsas att hon hjälper till, men lika ofta har man nog blivit förvånad över hur mycket hon faktiskt kan.

Våran stora, lilla, älskade tjej som leker med sina burkar alldeles själv och alldeles tillfreds.

Tittar upp en liten stund på mamma innan hon fortsätter med leken.

     Hon har verkligen börjat älska de där burkarna och kan sitta för sig själv och pyssla jättelänge, det känns verkligen underbart roligt att hon kan roa sig själv på det sättet.